En för hela landet sorglig nyhet har i dag från hufvudstaden bit ingatt: skalden, tonhonstnären, haldatecknaren och soslerlandsvännen Erik Gustaf Geijer linnes ej mera bland de lesvandes antal. Hans harpa har tystnat, hans penna tecknar ej mera svenska folkets öden, hans ädla, för allt stort, skönt och godt, varmt klappande bjerta bar upphört att slå. Stugam är ej mera tör trång? för bans djerfva, snillrika, uppatstråvande ande. Fran andra hojder ser han nu det ljus, hvars nitiske förkämpe han härnete var; på andra toner går nu den säng, som fordom ur hans fulla bröst klang mellan dalarne, ellvarne och fjellen i hans fosterbygd. Men bans nama, bans minne skall evigt lefva bland det folk, hvars bäfder och historia ugjorde löremålet för havs nåtters vakor och hans dagars rastlosa flit. — Erik Gustaf Geijer var född på Ransäters bruk i Wermland den 12:te Januari 4785. Föräldrarne voro brukspatronen B. G. Geijer och Ulrika Maria Geisler. Han asled d. 25:dje dennes kl. 7 e. m. i Stockholm, dit han i böstas bade flyttat i ändamäl att fullborda sina påbegynta historiska arbeten. Doden kom stilla och fridsam. Redan natten förut hade dodsarbetets förebud visat sig; men den sjnke förmådde ännu under loppet al sin lefnads sista dag genom tecken och enstaka ord silva sina önskningar tillkänna, till dess han på eftermiddagen, enligt egen begäran flyttad i en annan bädd, stilla inslumrade i den linga sömnen. ?Sä,? yttrar sig en al bufvudstadens tidnin gar, slocknade åter ett al de klaraste ljusen inom vår litteratur, eller rättare flyttadesin på minnels himmel, uti Sveoska Folkets llis oria, för att der stråla såsom en stjerna at första storleken. Vi skole, om möjligt, i morgondagens nummer, reproducera den enkla, manliga och träsfande skildring af den bådangångne store man