Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1847, sida 1

— 2—— behållas dess rätt, att påkalla prösning af frågan, Vår åsigt i detta fall är så ytterst grundad på sjelfva den nödvändighet, att landets Regering och myndigheter måste erkänna en rätt hos folket ott bestämma om sitt ombudsmannaskap, alt vi till och med förmode att ingen skall kunna med rättsskäl bestrida densamma. Skulle nu borgareoch bondeständen förena sig om en sådan högtidlig förklaring, så följer deraf alldeles icke, at en upplösning af Riksdagen genast skulle istågakomma. En sådan förklaring bindrade icke Riksstånden att utföra sina värs, ester gällande formella sladganden. Man kunde derunder först söka förmå de begge medständen att sig i densamma förena; och hvarföre presteständet icke skulle biträda densamma, synes åtmianstone oss oförklarligt, i fall det vill handla i svenska piresterskapels anda och sanna interesse. Men skulle de andre ej biträda borgareoch bondeståndens förklaring, så föreställa vi oss, alt desse icke kunna tveka om sin piigt, att församla sig för att gemensamt besluta, angiende det valsätt och den ordning, hvarefter en församling borde sammankallas, utses och besluta, samt till Kongl, Maj:t srawbåra beslutet härom, begära konungens medverkan, samt tillkännagifva, alt intill dess en såtan sorsamling sammanträdt och ölverenskommit om reformens tillvägabringande, de Riksstand, som i beslutet deltagit, icke ansägo sig berättigade, att längre vara Svenska folkets representanter — osverlemnande, i händelse konungen icke ville Rikssorsamling sammankalla, åt sina hufvudmän, att sramdeles genom sin vägran till nya tihsdagsmannaval godkänna, eller genom fornyade valsörrättningar underkänna, denna deras af bästa ölvereygelde påhallade åtgärd. All elt sådant afgörande steg utaf borgareoch hbondeständen (mojligen äfven i förening med presteståndet) skule kunna förfela sin verkan på Regeringen, anse vi otänkbart och ännu otånkbarare, att konungamakten, derest adeln, om ock blott till en del, befunnes bitrada densamma, skulle undandraga sig att sanklionera beslutet. Sädant skulle å konungamaktens sida vara, att alllsor mycket misskänna tidens behos, sin egen ställning, solkets onsbningar och landets väl. Skulle den imellertid så göra; skulle den till den grad frukta för några lumpna eushilta interessen, som hvarken ega någon rot i folkets Nf eller någon laglig kraft i sina ständssormer, så snart de af de andra stånden ölvergilvas: så får den skylla sig sjelt för följderna deraf, hvilka då snart måste visa sig, i det sätt, bvarpå dessa slåndens högtidliga förklaring af nationen emottages, Man skall invända, vi vete det, att Regeringen äfven har till pligt att respektera ridderskapets och adelns samt presteståndets rätt i fall ett eller begge af dessa stånd skulle afgilva en protest och förklara sig vidhålla en sjelstagen rättighet, som icke solket någonsin lemnat i deras händer, men som de genom en af sländen sjelfve stiftad grundlag tillvällat sig, Detta kan blott så till vida medgilvas, som fara vore för handen, att Rikets vål kunde stå på spel, om ej de lagstiftande och beskattande statsmakterna voro i tillfälle att vårda de angelägenheter, grundlagarne dem anförtrott, Men, vi upprepe det: vår afsigt kan ej vara, att ståndsrepresentationea skulle anses upplöst, genom två eller tre stånds yrkande på en konstituerande riksförsamling och förklaring, att de ansågo endast folket berättigadt att genom palda ombud afgöra om den nya representationssormen. Ingenting bindrade Regeringen, sedan bon sammankallat riksförsamlingen i och för sjelfva reformens beslutande, derest krig eller högst viztisa sorhållande gjorde ståndens sammankallande nödigt, att samråda med Rikets ständer, efter ännu gallande lagar, om landets allmänna angelägenbeter, Det blesve först sedan den 1. A2 att AA.Cnlinnan cClafal silt vårf