: eDet är vån!4A Leende sol. som på faslet nu blickar, värme och glädje du lifvande skickar; fröjdfullt vi helse dig, ty du oss spår: asnart är vår. a Lärka, du lilla, så muntert du svingar, kretsar i luften med pilsnabba vingar och hvad du sjunger väl menskan förstår: adet ar vår. ä Sorlande bäck, huru sorglöst du ilar, glad öfver friheten, mer du ej hvilar, och dettu budskap utaf dig man får: adel ar vår. a Kanske ock snart Floras blygasle tärna, blåögda sippan, vi skåde så gerna, hviskur åt oss, der hon undangömd står: adet är vår. a Hell vare eder, J härolder alla! hvar man er skådar, jubelrop skalla: och ett vålkonunen så hjertligt du får, ljufva vår. Kom då och pryd våra fält, våra dalar, klad i din skrud skogens björkar och alar, smycka med blommor ditt grönskande hår, skona vår. Låt dina sångares talrika skara snart i de doftande lunderna fara, sjunga ditt lof, ty fort du förgår, hulda vår. Gjut ock din frid uti menniskans hjerta, jaga derur hvarje aggande smärta, och för din sol icke kölden der rår, nulda vår. Stanna för evigt, för alltid derinne, strö dina blommor i menniskans sinne! Nöjd hon då säger med tacksamhets tår: ahär ar vår. a Tackar Allfadren för dagarna många, sinner dem icke för sorgsna, för långa, tänker: den gång af Hans hand jag ju får eviy vår. a LA STRANIERA.