Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1847, sida 1

——ö—— torkad fisk, hästar och hudar, en del utländska manusakturvaror; än vidare handeln öfver Grundset och Kongsvinger med innebyggarne i Dalarne och Wermland, hvilhen är al ungelär samma beshallenhet, som den nyss anförda; samt slutliven ofver Fredriksball och Cbristionia med innebyggarne i några bärader i Bohus län, Dablsland och Wermland, hvilka distrikers handelsförbindelser med Nortige visserligen äfven till en del ulgoras al en byteshandel med landtmannaprodukter och siskvaror: men tillika från svensha sidan med slangjern och spik från Wermlands och Dahlslands talrika jernbruk, ol vasnader, al elas, sipa och ljus, jemte flere andra husflitens och industricns produkter. Samhandeln mellan Fredrikshall och olvannämma svenska gränsbygder är så till vida af en egen beskallenhet, att nyssbemalte stad, genom sill lage, i dem har ett naturligt uppland, Omsättningen derstädes eger mera omedelbart rum mellan kopmannen och bonden, som på Fredrikshalls torg finner afsättning för sina produkter och som derilran lörser sia med sina förnodenheler al alla slag, dem han, i kraft at 8:de bin i 4827 aårs förorduing, tullfrit kan föra ofver gränsen tll sitt hem. — klandelssorbindelsen mellan innevanarne på de begge tikenas gränsor är I allmänhet uaturlig och fördelaktig a ömse sidor, alldenstund den sorskallar konsumenterne deras sornodennhetsartihlar på ett sätt och till sådana priser, som falla dem låttast, och den skulle i betydlig grad rubbas och inskränkas, om de svenska industriptodukter, al bvilka man i Norrige har mest behos, skulle belaggas med hoare inllafgister, synnerligast om de giofva jernvaror, hvilka från Sverige langvåga ifrån forslas till de nocrska griän-bygderna, och som genom den länga transporten på daliga växar redan stigit till ett bögt pris, yttecligare skulle fördyras genom en tullalgist af nagon betydenhet. — Det har älven mot tullharheten af svenska, öfver land införda, varor blilvit anmärkt, att riksgräns sens vidstr: äckthet och naturliga beskaffenhet göra bevakningen af densawma i hög grad svär, om ej rent af omöjlig, och alt hvarje tullalgist sålunda existerade endast på papperet, bet är sornämligast met afseende härpå, som man under de förbandlingar, hvilka föregingo 1823 ärs provisoriska lorotdning, ustich från den förut sättning, att all tullbevakning på gränsen skulle, såsom varande al intet gagn, upphora. Sverige fann inellertid snart (hvilket också kan vara helt naturligt) att det med dess interessen icke var ölverensstännnande, all från gränsen borttaga all bevakning. Den blef tvertom något sednare yttesligare skärpt och utvidgad. På samma gång nu nödvändigheten och verkställbarheten af grånsens bevakning blifvit praktiskt ådagalagde, på samma gång kan man icke tillerkänna unssbemalte anmärkning någon afgorande vigl, alldenstund man mäste förutsätta, att just den tilllagande trafiken vill göra tullsta ioner och tullbevakning, älven från Norriges sila, nödvändiga, och de kommitterade shulle icke kunna siana något orimligt i, om transporten af tullbara varor rikena emellan, likasom i flere andra länder, blesve inskränkt till vissa tullvägar — en sak, beträftande hvilken man imellertid icke nu ämnar komma fram med något förslag, alldenstund man hoppas, att de former, under hvilka kommitteen tillatit sig att rå det transporter af dylika varor må verkställas, i någon mån böra hunna antagas såsom lämplie att afhjelpa de betydlizaste missbruk, som hitintills hafva egt rum. Ehuru de norrske kommitterade sålunda anse en någorlunda fullständig tullbevakning på gränsen önshlig, älven för hvad Norrige vidkommer, och äro böjde för att tillskrilya bristen på en sädan en del af de missbruk, som de omllackande Vestgötharne tillatit sig och öfver hvilka man bär i riket klagat; så tillägga dock de norrsbe kommitterade de med gränsbevakningen förenade svärigheter så mycken vigt, alt de antaga, alt denna otnständighet, i förening med den nyss