Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1847, sida 2

————— Naa— — — ——— — e ö?I— — — —evo— — ve — Lectmol af CNLSLLTIG.ä Jorsamung. STNCKEGGODS. Franska Prinsessorna. Efter middagstiden drager sig konungasamiljen tillbaka i ett blått och brandgult dekoreradt rum bredvid thronsalen. Djup tystnad; ingen lislig konversation. Drottningen och hennes svärdöttrar sitta kring ett rundt arbetsbord midt i rummet, hvar och en sysselsatt med sitt arbete. Hertiginnan af Orleans, den ensam sörjande, tager nästan aldrig del i något samtal; hennes hjerta har dodt med hennes gemål. Omkring kl. 9 drager hon sig tillbaka i sina rum, och konungen beledsagar henne hvarje gång mycket artigt och ceremoniost ända till dörren. Ilertiginnan af Nemours är en glad och muunler dam, med rosiga kinder och med lockar, som nedsalla på skuldror af alabaster. Med moda uthärdar hon det tråkiga lilvet i den kunglig: salongen; då och då lyckas det henne att genom ett litet skämt allåcka sällskapet ett leende; skratta hör man aldrig någon gora. Dernäst i ordningen kommer prinsessan af Joinville; enligt alla pocters och konstnårers omdome är hon en skön dam. Huru kontrasterar icke hennes stora, tanksulla öga, dunkelt såsom midnatten, fullt af djup trånad, hennes kolsvarta hår, bennes bleka kind och hennes smärta gestalt med hennes granne från Sachsen med de fylliga sormerna och rodblommiga kinderna! Hoy har hårliga sjalsanlag, och hade Brasiliens sol kunnat bringa dem till lika hastig mognad som jordens alster, så skulle hon i snillekrafter stå ganska högt, men utbildning bar hon helt och hållet saknat. Det vet hon äfven sjell ganska väl, och inlåter sig derföre ej eller gerna i samtal med främlingar. Hon är imellertid den enda, som med det originella i sitt omdome, uti bvilket bon ofta så att såga träffar hufvudet på spiben, då och då kan motsäga konungen. Familjen kallar henne öknens ros. llertiginnan af Åumale är drottningene älskling. Med sin italieuska rörlighet berättar hon under lisliga gester om sista underverket i Neapel och hyad pater Josel sagt, hennes ungdomssynders skriftefader. Hon har ljusbeunt här. är liten till vexten och visar spår af kroppsligt lidande. Nu kommer blomman från La Granja, nyligen förflyttad ur söderns varma luft i Tuileriernas kalla praktsalar: hertiginnan af Montpensier; bon har nyss fyllt 14 är, dock ser hon mycket äldre ut; det arma barnet är dömdt till ständig tystnad, bon förstår ingenting annat åu spanska språket och — att dansa med passion. En gång ville hon lilva aftnarnes ensormighet genom att visa sin konst, men konunven undanbad sig det. Ludvig Philip förvandlar verkligen på detta vis sitt palats till en tvångsanstalt för sia svärdotter, men han vet väl hvad ban gör den gamle — konungen. Han känner för vål hvad hon har aut bras på, för att ej söka sorhindra henne ifrån att elter kända soredomen sla sig på politiska habaler och kärleksiuttiger. Atskiliga lemningar af Norraena Tunga förekomma ännu, sasom bekant är, i det franska spraket efter normannerras invasion, synnerligast en mängd uttryck rorande hrigsoch sjömansvåsendet, men alven andra. Till de intressanlaste af dessa spår böra utan tvilvel orden Bru och Bruman, hvilka än i dag brukas i Normandiet om brud och brudgum. I normandsha ortnam igenkänner man litaledes ofta en götisk rot, såsom i det ofta förekommande nes (nås, i Skottland ness.) bec, (hos R. Wace 1. ex. hen Robec, Rabacken,) 0. sl.; karakteristiskt nog ullägga fransmännen numera et pleonastiskt cap sromfor detta nez, såsom t. ex. Cap Blanc ÅEA BO Åe Re DD TER DIG. cCa bÅHU:f5 :tp Å uÅ Å El ENP I. IS TA. 92 Maöaarr Aa ars TIA AK MI 2 op vå Mn AA Tä rät få 1) 8