Det konservativa partiet och Pagligt Allehanda. Fredagens Dagligt Allehanda berättar, att bearbetningarne inom det konservativa partiet, för insamling af medel till grundläggandet af en egen tidning, bedtisfvas på fullt allvar; alt man redan lyckats vinna en hel bop deltagare, ispunerbet ifrån det probibitiva lägret i Norrhopinz, som med 400 R:dr hvardera om året åtaga sig att bidraga till tidningens uppsättning; och att man blott ännu lärer vara af olika meningar, angående tidningens hufvud-redaktör, samt dess plan och verhningssått. Al detta är på det hela ingen ting nytt. Vi balve längesedan sett förhållandet antydt i vär korrespondens, och man har itrån flera orter hört omtalas enskilta sorsok att förmå till aktietechning, eller bidrag till agrundplaten o Men hvad som bor förundra oss, är Allebandas nu visade oro öfver det konservativa partiets styrka, och den beskrifning derolver, som Xllebanda nu lemnar. I denna ser man uppräknas: 4:o Högadeln, som säges daf gammal bäåsd utgöra den egen liga bofsocieteten, eller de hongl. personernas såhallade umgångeskrets;o 2:0 Embetshierarkien, säväl den srålse som den olrålse, från hvilken det säges, watt konservatismen här i landet hemtar ännu större styrka, än tran holveto, och ibland hvilken Ållehanda anser icke mindre än 23 af de 24 landshöldingarne, alla bofrättspresidenterna , bollegiipresidenterna, 41 bisbopar, 20 af 26 regenients cheler, flottans högre bef.l, flertalet af prosessorerna vid universiteren, samt nästan hbela knop byräkratien och en stor del yngre militärer, isynnerhet al adeln, m. sl., såsom den slutna phalang, hvilken efollparlieto bar all behämpa; och Allehavda bar på en gång blilvhi så uppskrämdt, att det derlore icke endast nu uppmanar nämnda parti aatt va1ia på sin vakt och hvar i sin stad tillse hvad dess frid tillhorero, utan icke så otydligt tillkännagilver sitt missnöje med hela svenska solket, sågande: aatt å folkets sida fordras ett lifligare interesse för det oflentligas angelägenbeter, mindre småaktig anhanglihhet för egna s. k. ider, och i allmånhet mera sammanballning inom de liberales leder, än som på de sednare åren visat sig, då hvar och en tyckes halva velat, allt. efter lynne, gå sin väg, eller begagna sin method för att komma till malet, utan att förena sig om en gemensam operations-plan, hvarigenom sorst ett fullständigt nederlag kunde beredas fienden, och dernäst segt ens frukter sbördas. y Då man läser detta utbrott af Ållehanda-ängslan och dermed jemför Ällehandas beteende, under hela tiden efter den nya regimens tillkomst, mäste väl ingenting klarare kunna sramstå, än Allehandas egen totala oförmåga att spela rollen af en organ för afolkpartieto, eller att uttrycka folkets tänkesätt och sympathier. Nu — då snart den andsa riksdagen under nya regeringens tid inträslar, till hvilken man i brädskan af den förstas sammankallande, ät nationen utlofvat så stora och vackra bemodanden alt ordna, bereda och förbättra dess vigtigare angelägenheter, men allt synes antyda, att dessa bemödanden endast komma att visa en småaktig omsorg för prerogativet, en förkärlek för egna doktriner, ett slags uppfinnareoch författarejalusi, en stickenhet vid hvarje erinran om misstag eller afvikelser från rättsgrunder, samt ett envist vidhängande af det slags allena-styrande, som blifvit hos oss så lagstridigt och olyckligt fördraget, derföre att det belanus så väl sorenligt med de gamle rädgilvarnes enskilta fördel, under gamla systemet, och att omogna, olullständiga och kostsamma planer blifva allt, hvad som kommer att emoltagas — nu kommer aNIlehandar och talar om den styrka, som ett af Regeringen beroende parti ännu innebafver, ett parti, som det icke tror sig böra stämpla med mindre, än att begagna detta samma ord: as iende ny, med hvilket visserligen detta samma