— FYR 2 Vv Om Svenska folkets frihet, i alseende på rättigheten att ladalåa follklmöten. Det var tider, då denna naturliga rätt att samlas, samrada och ölverenskomma om lagenliga åtgärder, för utttychande al menighetens bebof eller önskningar, icke ilrägasattes; da man ha le a de styrandes sida nog vett och sans, lor all inse, all en sådan rätt hvatken kunde, eiler för deras eget med folkets förenade bästa, borde ifrågasättas; och då blott abudkasleno behölde gå omkring, för att forsamla folket till sorenade osverläggningar och beslut. I samma man, som samhället antog bestämdare lagliga former, fann man likväl, att detta sått var mera egnadt all störa den enskildta friden, än att befordra de: allmännas sak, då det lemnaes ät en enda mans skon att uppbada menigheten, utan att angilva ändamålet; och i Sverige blef ordningen, atl budkaflen blott för vissa sall, skogseld, shallgang och andra losfliga ärenden, som ertordrade stor skyndsamhet, fick utsändas; den skulle da al kronobetjening cunderskrifvaso och årendet, hvarom budet gick, tydligen utsältas o ran abudkallend kom man snart till andra sält att sammankalla menighelerna: kungörelser i kyrkorna; anslag vid thingsställena och hyrkportarna. Slutligen uppstod tidningspressen, och nu blef det maktens sak att soka kontrollera älven dessa utvågar for allmänheten att meddela sig. Emellertis vågade man icke i lag förbjuda menigheterna alt balla sammankomster, för politiska ändamal. Det var blott i kyrkans interesse, som 4726 de ahemliga conventicular sorbjödos. De offentliga trodde man sig icke en gang i detta afseende kunna forhindra. bet var först under den såkallade aparli-tideno (1745), då en svag regering och en salsk politik, elwer ett olyckligt krig, rönte folkets oxtlande, som man med lifsstraff belade abudkaflenso bruk till (allmogens sammankallandes m. m., och det var, sedan Gustaf II:s bränvins-politik väckt oro I landet, som man sökte inskränka rättigheten all genom kungorelser församla menigheten. Litväl vagade man ej helt och hållet ifragasätta eller kränka denna solkes rått. Detta var sorbehallet en tid, då hela svenska folket, på grund af en lugnt utförd revolution, stora koaungalöften och ett sforhHoppningssulltathronsoljare-val trodde sig hafva på samma gang hefistat sin frihet och sjelfständighet. År 4812 utkom en helt oskyldig förordning om sättet för caubktions-kungörelserso offentliggörande, un. m. Den blef, ti anledning af deraf bärledda missbruko, hvaraf likväl historien icke vet att omtala nagra verkliga våädor, en förevändning att den 26:te November 4816 utfärda en Kongl. kungörelse, om såttet för menigheters sammankallande, hvilhen, utan alt vara soranledd at Rikets Ständets beslut, blef ett bevis uppa, till hvilken grad regeringsmakten anser sig kunna har i landet disponera ölver den enskilta friheten. Denna regeringsbandling undgick, liksom så mången annan godtycklig ätgärd, den allmånna uppmärksamheten, och med mera skäl än mången annan; ty då wan läser den, sorledes man lalt till den tro, att den är utfär dad i folkfrihetens interesse. Kan man nemligen väl låsa en vackrare, en välmentare ingress än denna att denna författning är gilven för sådana fall, då någon innevånare i en landsort kunde önska att för ortens gemensamma fördel i sådana tillåtliga Allmanna Arenden, hvilka enligt förfallningarne ej annorlunda böra behandlas, samrädas med flera Socknars eller Haraders innebyggare och i sådant afseende finna tillfalle att få dem hörde. Kan man tänka sig nagot mer tryggande, än den derpa följande förklaringen: Till befordrande af detta andamäl och då Wi (Konungen) äro lika sorgfallige att med bibehållande af en laglig frihet under öfverläggningarne lemna en menighet rätt,