Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1847, sida 3

stånd företagen tanduldragning, icke blott för less fullkomligt lychade utgång, utan hufvudsakligen derlöre, emedan här för lörsta gången, sa vidt mig är bekant, en läkare blef föremål lör en dylik operation. Min andra kindtand i nedra käken på venstra sidan var angtipen af röta och hade sedan längre tid slersaldiga gånver förorsakat mig pligor; jag kunde likväl icke besluta mig till att lata borttaga densamma, af shygghet for den dermed forbundna smärtan. Som nu imellertid min uppmärksamhet blifvit väckt på de flerfaldiga rekommendationerna al etherberusningen, beslot jag all använda den äfven på mig till smärtans dolvande eller minskniog under tandeuns utdragande. Det är nödvåndigt att märka, att jag allt srån barndomen alltid varit blodsull och isynnerhet fallen för slockningar åt hulvudet, i soljd hvaraf jag baft mycket ondt af svindel, näsblod 0. s. v. och icke kan skryta af just någon särdeles styrka att fördraga plågor. Den högst enhla apparaten var ingenting vidare än en aslång slaska, som var försedd med en af ett glasror genomstucken kork. Denna trycktes in i ena näsborren, medan den andra tilltäpptes genom en emot densamma lagd finger. Mina kolleger, herr statsläkaren doktor Ulrich och herr pensionärläkaren doktor Wagener ledde det hela af operationen; den förre drog derjemte ut tanden. Under inandningen tilltäppte jag munnen, under utandningen öppnade jag den. Stundom, då ethergasen utvecklade sig med särdeles styrka, förorsakade den en viss tryckning eller stickning i nåsan, så att jag var nodsakad att bastigt låta utandningen följa på en blott kort inandning. Forst efter cirka 4 minuter inträdde verkan; jag kände mig stämd på ett eget angenämt vis, en rätt behaglig, till somo inbjudande känsla af svaghet och mattighet angrep mig, utan att dock medvetandet i ringase mån rubbades eller tankarna blefvo orediga. Tvärtom talade jag ännu såsom forut med mina kolleger, såg och börde allt, förblef älvev sittande på stolen 0. s. v. Detta tillstånd, hvilket jag hvarken kan jemföra med en vanmakt eller ett rus, men som deremot har mera likhet med de genom inandning af holos (i följd af for tidigt skjutna ugnsspjäll) frambragta känslor (bvarvid jag kan åberopa mig på egen erfarenhet), syntes imellertid hvarken mig eller mina kolleger vara tillräckligt, för att lata vänta nagon framgang af operationen ; det blef äfven genom fortsatt inandning snarare minskadt, än stegradt. Men för att bli qvitt den daliga tanden, rådde jag nu till dess uttagande, ehuru mitt själsoch kroppstillstånd intet ögonblick lät mig betvifla, att icke det ringaste af den dermed förbundna smärta skulle varda mig efterskänkt. Jas såg och kände nyckeln applicetas; det förekom mig äfven väl, liksom om den helt sakta balkade af. Men att tanden blef uttagen, märkte jag lika så litet, som att den var ute. Tvärtom trodde jag elter instrumentets borttagande bestämdt, att den ännu satt qvar derinne, och erfor motsatsen först genom kollegernas meddelande, äfvensom genom undersökning med fingret. Det stämmer härmed fullkomligt ofverens, att jag under tandens utdragande satt stilla på stolen, icke rörde hvarken händer eller fötter, icke ufstotte något skrik, icke en gäng gjorde en enda grimas. Ält allt detta endast var möjligt genom den fullkomliga frånvaron af smärta under den annars så plagsamma operationen, torde vål vara en helt och hållet öfverslodig anmärkning. Straxt efter operalionen försvann hastigt det ofvan skildrade sillståndet; blott ansigtet förblef ännu en hort stund blekt. Uvarken i tandhäken eller i tandköttet instållde sig nägra plågor; älven blödningen var den vanliga.