för mig är det olyckligtvis icke mera frågan om flykt, ty alla utgångar äro bevakade, och betjenien, som följt mig med blicken, vel var jag är. Hör, på bullret som höres på afstånd, låter det som om han redan väckt upp hela huset. — ack! då ar jag sorlorad, utropade fru Blavier, med fortvislan. Julius insåg nu sullkomligt det kinkiga uti sin och den unga fruns ställning, — Gif mig nyckeln, sade han till Landrin, vi skolx gå ut tillsammans, och jag lotvar er att icke hindra er flykt. — Det är visst bra, — svarade Petter, som började skratta; vi går helt ostördt tillbaka till ert rum, och jag sälter icke förr soten utom porten, än jag faller i klorna på de der sfulingaruc, som lura på mig. — Jag svär er, sade Esiefie. alt, Om ni kommer i häkte, vi skola sorhjelpa er på slykten. — Det der var sörnastigt taladt; men, min fru, ni begriper väl, att ett mundiligt löfte, gifvet al fruktan, icke kan vara nog for mig; jag maste hafva skriftligt af er och herren der. — Allt hvad ni vill, —skyndade sig den unga djupt skakade qvinnan att svara. — Estelle, det är omöjligt, — utropade Julius; — jag vore vanhedrad, om detta löfte blefve kändt. — Och huru går det med mill rykte, om min man råkar er här? — frågade fru Blavier, utgjutande tarar. — Men hvem kan svara oss för alt denne man icke skall utsprida vår hemlighet ? — Milt interesse går er i borgen för min tystnad, svarade Landrin. Estelle tog fram papper och satte ett skrisdon på bordet, samt besvor Morand att skrifva. — Om herren icke skyndar sig, så blir det snart för sent, — anmärkte Landrin. j Man hörde bullret tilltaga. Julius tog pennan med en vresig gensträfvighet, skref några rader, men då