Den person, hvars plötsliga företeelse stört detta omma tete-ä-tete. gjorde emellertid ingen min af all vilja bli den angripande. Han gick och ställde sig med ryggen mot kamminen med en ledighet i min och hållning, som på ett eget sätt stack af emot bans sondriga ötverrock, nedkippade skoplagg och grofva roda halsduk. Det var för öfrigt en läng, välväxt karl, hvars fysionomi snarare uttryckte djerthet än fräckhet. — Jag ar ledsen, — sade han, i det han lugnt mätte Julius uti hans något thcatraliska ställning, — jag är ledsen att: hafva skrämt denna unga dam, men en fördomd otur gjorde att jag der uppe mölte en slyungel till betjent, som icke lemnade mig någon annan utväg till räddning, än taket. från hvilket jag hoppade ned, såsom en ekorre, på terrassen, och derifrän .... — Och hvem är ni då? — frågade Julius honom högdraget. . — Petter Landrin, till er ljenst, herr Morand. Estelle ryste vid detta namn. och hennes älskare utropade: — Hvad! Ni skulle vara denne usling? — Ja. verkligeu, usling, — svarade Petter, i det han kastade en blick af spefull medömkan på sina kläder. — men, hör på, herr vicarie, det är er skräddares fel, hvilken lemnar er dåligt kläde, ty mina kläder hafva blifvit gjorda at en viss kappa... Julius var icke van att tåla skämt af tjufvar; han hade ett lättretligt lynne, och ehuru påtagligen svagare än Landrin, fattade han honom i armen och utropade: — Ni är en oförskämd skurk, och ni skall icke denna gången slippa undan ert välförtjenta strall. Estelle sprang fram, vid dessa ord, och bonlöll honom att låta Petter komma undan. — Frun uppfattar ställningen bättre än ni, — sade denne sistnämnde, med sin försmädliga kallblodighet, — träffar herr Blavier er uli detta rum, så vet han allt för väl ändamålet med er hitkomst;