Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1847, sida 1

som jordens barn förlorade hoppet om odödligbeten, på samma gäng hade de äfven förlorat sin tro på en Forsyn, och i samma stund vore det älven bäst att de ur alla sina ordböcker och alla sina språk utplånade de ord; som uttrycka begrepp, sadana som: religion, moral, dygd, beder, åra, oskuld, samvete, rältskänsla, fosterlandskärlek, tacksamhet, med flere dylika; ty i verkligheten komme de dock aldrig att existera; — Det heter på ett ställe i Havamal, att allt, som vi hafve karast, kan försvinna, och älvenså vi sjelsve; men ant det gitves dock ett, som aldrig sorsvinner, nemligen: domen ofsver dodan mean. Men hvad bekymrar det val den dode, huru verlden bedömer honom, Ja han både lekamligen och andeligen är hemsallen åt sorgängelsen, då ingen belöning för det goda, ban uträttat, intet straff for det onda; ban gjort, albida honom på andra sidan grafven! Fruktan för timsigt straff kan val på jorden afhälla en del individer från att bryta ingångna samhällssordrag och derpå grundade lagar, åfvensom å andta sidan vissa jordiska belöningar och utmärkelser kunna, sasom smickrande deras egenkärlek, förma dem att uträtta atskilliga goda och berömvärda verk, men hvad betyda väl dessa inom kretsen af några årtionden, på sin aldra högsta böjd inom et sekel, begränsade resultater af menniskans bandlingar mot den grånslosa utvidgning, de erhalla genom att uppfattas säsom evigt sortsarande? — Vore menniskan skapad endast och allenast för detta jordiska, bade bon enkom i och för detta jordlif hlilvit utrustad med alla de förmögenheter och egenskaper, som på en gång utmärka henne och gilva henne det förnämsta rummet i kedjan af medskapade, henne bekanta varelser; så skulle man vara frestad att påstå, det hov vore den olyckligaste af dem alla, just genom de företräden och utmärkelser, som blifvit henne tilldelade. Åminsione skulle detta vara fallet med nio tiondedelar at dem, för bvilka upplysningens ljus uppgätt och hvilka sålunda kunna belrakta tingen ur en hogre synpunkt. — Säg för öfrigt till de millioner, för hvilka hela lifvet endast är en fortlöpande series af arbete, mödor, upposkringar, försakelser, umbäranden, behof och lidanden af alla slag — såg, upprepar jag, till dem att det icke gifves någon odödlighet; att boppet om ett bättre lit elter detta är ettirrbloss, en nödlögn, diktad för den raa massan; att det soljakteligeu för menniskan icke gifves något annat godt eller ondt, än det, som det närvarande skänker; säg dem det, ofvertyga dem derom, och — du skall hafva brutit Fenrisulsvens fjettrar, utan att någonsin mera kunna palägga honom desamma. Ett bellum omnium inter omnes, ett iobordes krig på lif och död alla menniskor emellan, skall upplåga, bvilket först med det sista menniskoparet skall utslockna. Religion, sedelära, dygd, samhällsordning, allt, allt skall försviona i ett oredigt kaos, der endast lidelserna och den rå, fysiska styrkan upptråda såsom på en gång lagstiftande och verkställande wakler. Njutning, njutning la skall blisva både den enskiltes och det allmännas losen, — likgodt sedan, hvarutinnan dessa njutningar komma att bestå. Menniskorna äro blott skapade för detta jordiska, äro blott efemerer, som den ena dagen finnas till och den andra spårlöst försvunnit. Post mortem nulla voluptas, ester döden ingen njutning; soljaktligen skola de så mycket mera söka att njuta af det korta lif, som blifvit dem beskärdt, stor sak i, på hvilkens bekostnad njutningen tillvägobriogas; deng ena är icke mera berättigad lill njutning ån den andra. Men jag vänder mig med afsky bort från denna ohyggliga tafla, för att varmt och innerligt bedja den, som styr och leder våra öden, alt han aldrig i sin vrede måtte belägga hvarken mig eller någon annan med ett så förfärligt hårdt straff, som det att förlora hoppet om odödligheten, det enda, som vi hore vara fullt förvissade om icke skall svika, om ock alla andra FR