der dödens engel, I gestalt af koleran eller gula febern, årligen skördar tusentals offer, på de farvatten, der en laber kullje inom några få minuter vexer till cn sorstorande orkan? Hvem har med säker band fört denna ståtliga byggnad, genom alla stormar, alla sjölarligheter, al bvad namn de vara må, åter i den trygga välbekanta hamn, från hvilken det för lång tid tillbaka flög så många okända öden till mötes? — Ånar du det icke? kan du icke läsa det i de ärlige sjomännens ansigten, i deras af hemkomstensglådje glänsande blickar, i deras ord, deras åtbörder, deras varma, trobjertade bandslag ? — lloppetl, hoppet allena. Vändom vu våra blickar åt ett annat håll! Träd in uti några af dessa halfförfallna kojor, betrakta dessa förbungrade, gulbleka, i lumpor böljda varelser, af hvilka de bebos! se denna mor, som under tårar räcker det uttorkade brostet åt den spåde: denne i förtid gränade, af sjukdom och nöd vanställde far, som utdelar sill sista mögliga brödstycke bland de nakna hungrande barnen ! Skulle du väl kunna tro, alt Hoppet någonsin besökte detta jemrens och eländets hem? Jag tviflar derpå. Och dock gör det så, hviskar om tröst, om beholvets albjeiponde, om mindre mörka, kanhända tillochmed ljusa, utsigter framdeles. Utan loppet sknlle dessa armodets barn långt för detta hafva förtvillat och i sortvislan begått bandlingar, hvilka bvarken blod eller tarar sedan kunnat försona. (Fortsälles)