Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1847, sida 3

ropar i detsamma den andre mördaren, i det han asskjuter en karhin på marskalken och träffar honom i undra delen at ansiglet. Marskalken faller; han var död. Mördarne lemnade straxt rummet; den ene går bort till fönstren, som ligga ut mot torget och förkunnar, att Brune har upphört att lefva. Denna nyhet emottages med glädjerop; mängden klappar i händerna, och auktoriteterna ankomma snart till hotellet för att hälla syneförrättning. Deras protokoll, i hvilket det bekräftas, att botellet plundrades, och atl stölder beledsagade mordet, innehöll tillika förklaring af tvenne viltnen, klensmeden Didier och slagtaren Bourdon, som vågade påstå, all. marskalkens död var en fö jd af sjelfmord. Efter all Avignons auktoriteter salt sina namn under denna skändliga lögn, hvarvid de visade en ovärdig svaghet, nedlades liket i en ohöflad likkista, för att föras till kavalleri-kasernens kapell. Men Brunes mord skulle icke tillfredsställa hans bödlars raseri. Då den simpla kista, som inneslöt qvarlefvorna af den tappre soldat, hvars värja räddat Frankrike vid Berghem; och eröfrat Holland och Schweitz, utbars ur hotellet och blef synlig på torget, störlade den vilda skara, som allt ifrån morgonen så härdnackadt traktat efter detta ädla lif, öfver kistan, slår den i stycken, sönderrifver svopningen, utrycker litet, bortsläpar det till broen och kastar det uti Rhonen, hvarest det ännu förföljes med hånskrik och förhannelser. Såsom ett afskyvärt hån aslossades gevärsskott i det ögonblick, då det försvann i böljorna.