Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1847, sida 1

——— — — — — —— — gg33— — u— — —— AW2WL—— e, som kunde röra, såtta almosan, som sörödmjukar, då den olycklige, i det beriljade understödet snarare ser ett medgifvande, vunnet genom enträgenheten, än en frivillig rörelse af ett sannt medlidande. bet tillkommer hbjertat att lortjena hjertats erkänsla; ådelmodet sörtjenar detia namn endast då, når det år en kärlekens ulgjutelse, och det är då, som erkänslan antager sin ädlaste karakter, då den visar sig såsom genkärlek. Ilvilka tacksägelser uppgå emot denna blick, som den olycklige, lilvad af sin vålgörares närvaro, såslar på honom, full al ömhet, förtroende och vördnad! emot dessa böner, som uppsliga från den fattige ull himlen, då han sruktar att förlora den, som varit hans endå stöd på jorden! emot dessa tårar, som nödens son utgjuter, då ban, jagad fran sin boning och tvingad att söka sig ett tak i ett annat qvarter, derigenom ser sig sbiljd från den ömsinta vålgörarinna, som bistod bonom och hvilken han betraktade sasom en annan moder! Vi fordra, att den fattige skall vara intagen af en djup känsla af tacksamhet, då han emottager en srikostighet, som vi tillåfventyrs räcka honom med kold och förakt; vi hälla honom ingen räkning for denna obefläckade redlighet, hvilken han sörblilver trogen midt under de bebof, som trycka honom; vi räkna honom icke till någon fortjenst, ätt ban vid åsynen af det öfverflod, i hvilket vi simma, den yppighet, som omgilver oss, icke lemnar asundens bitterhet insteg i sitt hjerta. Huru samvetsgrann år icke ofta den grannlagenhet, hvarpå han lemnar oss exempel? Man ser honom icke sällan ålägga sig en viss inskränkning i sina böner, af fruktan att synas oförsynt, eller att minska en det, som är bestämd för hans kamrater i olyckan. Bland de konvalescenter, som utgå från sjukbusen i Paris, och som genom sjellva vistandet derstådes nogsamt förråda, att de äro i en foga asfundsvärd ställning, underläter ungesår hällten ati begära del al det understöd, som vid afgangen lemnas de mest behölvande; ja, ett stort antal vägrar tillochmed att emottaga det, då det erbjudes dem, En arbetsbustru, 62 år gammal, som varit sjuk nela vintern, hade uttomt alla sina tillgangar; bon bade pantsatt alla sina eflekter, tillochmed sin säng; men upptäckte likvål icke hemligheten af sin nodställda belägenbet förr, än hon vid nyresterminens slut insåg, att hon icke med sitt arbete kunde betala sin skuld. Skönkom vår hyllaing åt en stolthet, som upprätthåller sig midt under så mänga sorodmjukelser! Skänhom den vår tacksamhet för det den påminner oss om den aktning, vi äro skyldige olyckan, då vi allt för ofta äro frestade att sorgåta den! Må man icke misstaga sig om föremålet för de betraktelser, som här sysselsätta oss! Det är icke vår afsigt att påstå, all sann dyg oftare träffas bland den sattiga samhällsklassen, än bland den rika. Vi inskränka Oss endast till det påståendet, att dygd och redlighet hos den nödställde är langt mer allmän, än man vanligen föreställer sig på det alständ man ej sällan befinner sig från observalionernas skådeplats. Det är framför allt vär afsigt att visa, att dygden på den sattiges ståndpunkt är längt mer törtjenstfull, och följaktligen mer sann, mer vård beundran ; ty, såsom vi nyss sett, är å ena sidan dess utosning längt svårare, och å andra sidan tyckas omständigheterna förläna de olyckliga varelser, om hvilka vi tala, längt mindre krafter till den modiga strid, för hvilken dygden är priset. I den ensambet, till hvilken de äro dömda, understödjas de af inga efterdömen, sporras af inga uppmuntringar, ledas al inga råd, lifvas af intet vänskapens deltagonde, be äro i saknad af den tröstekälla, som på så mångfaldigt sätt mildrar våra bekymmer, nemligen förstroelsen; de halva intet, som afleder dem från de sorger, hvaraf de nedtryckas. De måste hemta endast från sig sjelfva de krafter, de beböfva; de hafva intet att vänta utifrån; de hafva till vittnen endast sitt eget samvete. —— för att joka os till öfverdrift vilia N