mnernlenems sljerna. I forntidens mörker en sljerna upprann; på fästet hon underbart tindrande brann. För herdar och konungar lyste dess ljus och sladnade sist öfver fattigmans hus; dock följde så glade, så gerna, de Bethlehems sljerna. Och ännu, J bröder, om ock icke förr, så dock när det klappas en gång på er dörr med lian, som evige skördaren bär, och räkenskapsstunden, den svåra, är när, J följen så hoppfullt, så gerna, den Bethlehems stjerna. Men ock förr, än döden han kallar er bort från jordlifvets glädje, så vansklig och kort, ja långt förr, än sandkornen runnit till slut i vingade timglaset, gången J ut och blicken, förtröslande, gerna mot Bethlehems stjerna. När kärleken sviker, när vänskapen dör, när klingande skäl endast rättvisan hör, när kafle man lägger i sanningens mund, och våldet med styrkan det sluter förbund; då blicken J, sorgsne, men gerna, mot Bethlehems sljerna. När dygden förtrampas, förtjensten blir glömd, den redlige, som en förbrytare, dömd, när fosterlandsvannen beligges med bann, om bojor och döden han undkomma kan: då blicken J, sorgsne, men gerna, mot Bethlehems stjerna. När nöden med tällbark och agnar i hand gör allrikes galan kring städer och land; när pesten, som fordom vid Sanheribs tåg, förderfvande framfar bland hög och bland låg: då blicken J, bedjande, gerna mot Bethlehems stjerna. När kriget med mordbrand och blod i sitt spår förhärjande fram öfver länderna går; när vallnen de stiga i swirslande lopp ur djupen mot fälten och tegarne opp: då blicken J, bedjande, gerna mot Bethlehems sljerna. När mörker er omger på tidernas haf, er julle är fardig att sjunka i qudf; när fyrbåken, hoppet, ej sprider sitt sken, ja, kanske har slocknat i stormen alllren: då blicken J, spanande, gerna mot Bethlehems stjerna. När ängslan och öro omhvärfva ert bröst; när verlden er öfverger utan all tröst; när flydd är er lycka, er glädje, ert lugn, och samvetet glödgas i minnenas ugn: då blicken J, ångrande; gerna imot Bethlehems stjerna. Men hvarför ej blicka mot henne långt förrs än faran står hotande invid er dörr? Hu viljen J då först, när nöden är stor,