Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1847, sida 2

— — —— —— blef icke oroad, utom af, några gevärsskott, som föllo på långt afssånd. Några enskilta kavallerisler, som blifvit efter i staden, kunde till och med rida i galopp genom gatorna under ropen: lefve kejsaren! och oantastade upphinna stna kamrater. Vid nattens inbrott hade Marseille ingen garnison längre. Insurgenterne hade segrat. Den lätta segren berusade dem, och segrarne fordrade några offer för sitt raseri. Flera band gjorde straxt inbrott hos folk, som gällde för Bonaparlister, inslogo dorrarne, och utkastade genom tonstren de mobler, som voro för tungz all bäras. Sedan husen blifvit plundrade, mördades egarne. Liklidigt hade andra band brulit sig in i ett isoleradt qvarter, hvarest qvartefvbrna af de Mammelucker och Österlänningar, som kommit till Frankrike i Napoleons och franska armeens sällskap, lefde tillsammans. Intet var all vinna hos dessa faltiga menniskor, som valt Frankrike till sådernesland; de blefvo mördade. De, som sölue sin räddning i flykten, eftersattes på gatorna och torgen, ja till och med i husen. Hvarken ålder eller kön fann nåd för mördarnes raserl. Qvinnor och barn massakrerades i sjelfva hamnen. IIlafvet kunde icke en gång rädda dem. En Egypliska, som blilvit dödligt sårad och sökte att rädda sig genom simning, försvann i det ögonblick, hon utstötte skriket: Lefve Bonaparte! Några ögonblick kunde man se hennes hand röra sig ofvan Öfver böljorna, liksom om hon med tecken ville sullända det begynta ropet. Enhvar, som betecknades såsom Bonapartist, bler ögonblickligen gripen och ihjelslagen. Om morgonen den 26:te, voro rännstenarne röda al blod. Plundringarne, icke morden, satte skräck i borgrarne. Darrande för sina hus, magasiner och butiker, grep den största delen af husegarne, köpmännen och minuthandlarne, bittida nästa dag, till vapen och marscherade mot röfvarena, som de måste letverera batalj, för att fråntaga