gäangen lårokurs; 4:0 015 LYSA å111.1 bl skyldighet; 5:o vederbörligt prestbetyg, serdeles om 2:ne år förslulit, sedan sista vistandet vid akademien. INSÄNDT. I samma mån, som man tycker sig finna, att de förberedande åtgårderna för riksdagsfrågornes behandling, men i synnerhet den så högst vigtiga representationsrelorimen, icke losva några synnerliga garantier för dessa frågors snara och lyckliga afgörande, fäster sig tankan på beholvet, alt, icke allenast genom allmänna tänhesättel utan äfven genom andra allmänna krafter, söka medverka till Ständspersonalens så vidi mojliza inforlifvande med det allmänna hbåästa, på det att åtminstone något hopp må kunna bysas, att vid sjellva riksdagen få af tre stand se de förberedande förslagen uppfattas och genomsöras. Man är dervid benägen tro, att mojligen preslesländet skulle al tidens rigtning och opinionernas mera bestämda skick finna sig uppwanadt att nårma sig folket och omsalta dess behof och önskningar med nit och allvar. Oivifvelakligt räder hos det lägre presterskapet en sadan önskan — ja, man torde kunna våga uttala det, ett sådant beslut. Men dess hrafter äro icke tillräcklige, för att kunna uppkallas i hela den styrka, som afsigternas renhet skulle egna åt sosterlandets stora anselägenhet. Det vid sina standssordelar och soreträden fästade hogre preslterskapets insslytelse är algorande, och detta vallar atlt Riksständels rost aldrig blifver ett sannt uttryck af hela presterskapets tänkesätt, i nationens vigtligaste lragor Den rättighet, komministrarne exa sig i riksdagsordningen sorvarad, neml. ant ilran hvarje still hunna sända fullmäktig, kan icke begaunas : deras vilkor tillata dem icke en sådan uppollrin2, och till skada för såväl det allmänna som lör piesterskapel sjelf, komma vanligen ibland tandtpresterskapets röster, alt saknas omkring fio, hvilka eljest ofia skulle inom prestestandet afgora frågorna till det allmännas belatenhet, då deremot nu de ölvervägande prelaterne lata vågskalen lula mera till oven eller hierarkiens uteslutande sordel. Man har i anledning häraf frågat sig: skulle det ej Fara välbetänkt, om inom hvarje stift tillväga: bringa der, genom enshille, nitiske måns bemödanden, en frivilligt sammanskjuten fond, såsom bidrag till riksdagsartvode at den rihsdagslullmählig, som komministtarne i stiftet ihland sig ussago? Da en sådan allmänt visad tillit till denna del af presterskapet, som lelver i folkets lif, känner och delar dess behol, dess förhoppningar och dess förödmjukelser, säkert skulle uppmana komministrarne sjelfve till ett verksamt deltagande och nit att genom noggranna val motsvara folkets uttrychta sortroende, torde allt, hvad som erfordrades för akt på detta satt särskildt anskafsas for ett stiftets riksdagsombud, vara ett tusende riksdaler, högst i banko; och huru lätt vore ej ett sadant bidrag tillvägabragdt, utan kånbar uppoffring, inom ett helt stifts allmänbet? Frågan synes verkligen så enhel, så lätt besvarad, att det blott dertill erfordrades någon liten god vilja hos några personer, som soka mera all gagna sina —— medborgare, ån att vinna utmärkelse, för att saken skulle kunna lyckas. Man kan ej sormoda, att det shulle af den isragavarande hlassen anses kränkande, att deras medborgare sokte på detta sätt lorena det allmännas fördel med presterskapets eget vällorstadda interesse. Det synes, under de nuvarande icke längre döljbara forhallandena, vara enda sättet att kunna åasladkomma ena sadan förening; och valet af tio till toll ombud ibland dem, som genom sin ställninza äro for alltid ioförlifvade med sorsamlingarne, skulle säkert gifva presteståndets beslut en större betydelse. Tiden fordrar, all man snart tänker på saken, och handlar. Reformviän. SES ITA nee Ork TS NETA — NNE RÅ a må mt A lö oa mL CO ÅA na