Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1847, sida 3

litet i otid, då jag ganska väl vet, alt Axel icke bryr sig det minsta om Wilhelmina. Ett enda ord ar mig skulle biottotälla er helt och hållet, ni oförskämda lögnsmidare. vilerr doktor, inga förolämpningar. Jag erbjuder mig att bevisa sanningen af min ulsago. Så ogerna ock mamselj Wilhelmina skall höra scenen sedan i morse omlalas, så kommer hon dock derigenom sina önskningar mycket närmare. Behagar ni kanhända skicka etter mamsell2 pJ)a, det vill jag, sade doklorn het, och ringde. Men betjenten sade att mamsell Wilhelmina icke var hemma. oleke hemma? Hvar skulle bon väl då vara?27 Men innan doktorn hann att sjelf se etter, kom ett bud med en biljett ilrån henne. Gubbens mun blef stående vidöppen, då han läst doen. Papperet föll honow ur handen, och han trampade sörtörn d med båda sotterua derpå. vJlag dumbom,b ropade han, och notarien A—, som börade ana oråd, sade att det skulle göra honom ondt . 5 , om tillälventyrs sanulärdigheten af hans ord redan på ett oangenämt säll bekräftade sig. — — 13. Den som gräfvar en grop åtandra, o. s. v. IIerrelo ropade doktorn, fattande den unga mannen hårdt i armarne, ovjag borde äta upp er, och det icke af kärlek utan af ilska, ty min plan på er är skuld till, att jog sjelf, vind för våg, har boruört min hyggliga dotter.v vNi sjelt, huru? vJa, huru, ja, det kan icke angå er, I morgon kan hvarje eatpojke göra en utförlig och utsmyckad berätielse derom. Herr Å— skakade medlidsamt på hufvudet: men doklorn besinnade sig och berättade honom hela förloppet. I den underdåniga biljetten stod ibland annat, att Wilhelmina, straxt efter det fadren hade