Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1847, sida 3

— VV OO —ä2k ———— — — — —— — — ——— meddelat henne giftermalsprojectet. bedt Axel tala med honom. Det hade förut icke fallit dem in att tänka på flykt. Hufvudigochållet af Wilhelminas rader utgjorde en bön om fadrens välsignelse. Men doktorn sade: nej, aldrig! Vilja de rusa till sitt förderl — nåväl; men jag beställer icke skjutsen. Också är intet enda anletsdrag lika hos de båda olacksamma.v Han skickade derpå bud till sin syster, som dock påstod sig vara alldeles okunnig om, hvarthän det unga paret begifvit sig. Ianellertid använde notarien Aall sin vältalighet för all beveka doktorn med föreställningar. Han gaf honom en vink om hvad hela staden skulle säga; haru det ibland andra skulle skrifvas blott på fadrens räkning. Om han deremol bifölle, behöfde ingen menniska få del af den i alla hänseenden betänkliga enleverines-historien. Doklorn hade alltid trott sig förstå mer än andra. Nu, då han först begrep, att audra hade insett mer än han sjelf, mumlade han: vjag dumbom??7 —— — 11. Doktorns beslut. vNJ sade den rörde sadren efter en lommeligen lång paus, sjag får väl tillåta dem, kan jag tro, alt återkomma, äfvensom att förblifva i mitt hus, då Jag dock egentligen sjeif har varit den enfatdiga uppbofsmannen. Gifta sig må de ju förr dess heldre. Men att ge milt bifall dorkill, vid denna geslallernas olikhet, det vore att sjelf motsäga mina beprösvade grundsatser. Jag inlsåger mig helt och hället yltrandepligten som far:y Af sådant innehåll ungefär var ock det bref, som doktorn skref till en Axels vän, hvilken Wilhelmina i biljetten föreslagit till underhanalare. Redan tvenne timmar derefter, läg flyktingarne, som emellertid hemligen qvarstannat hos den deltagande tanten, för den bedröfvade sadrens fötler.