Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1847, sida 1

For fuglesang bag bögehang hver livets mismod viger. O södle fred, hvor gjör du godt, du dlamper hver en smerte, og i det grönne bögeslot 2 sig glader så mit hjerte. Den norrska tallskogen bildar en bjöft motsats till Sällands arkadiska bokparker. Med sin vilda, mörka blick talar den om allvar och försakelser; det är en blandning af sträshet och welankoli i dess uppsyn, men hållningen år stolt, och den reser oförfäradt sitt bulvud i stornien, likt Arnliot Gellina förtröstande på sin egen kralt. Den lockar oss icke med näktergalens sota stämma, men den har dock talltrastens vackra melodier, som ock förtjena att älskas, och den har den friska nordanvindens sång, som fyller vär själ med tankar. Tallen är typen för det ur-nordiska, jag ville nästan säga: det hedniska; den är bland träden atl betrakta som en naturens hämpevisa. Och sinna vi icke i den norrska folkkarakteren en återspegling bäraf? tlar icke äfven dennas yttre nagot härdt och föga fryntligt? Men det är en kärnfull stam, och utan tvilvel en ädel. Eken i Sveriges dalar utgör den naturliga öfvergangen mellan den danska boklundens pastoral och den norrska tallskogens yfverborna Eddadigt. Den smaler icke mot oss med bokens sammetslena kind, den framter icke beller furans väderbitna och bvass-skäggiga, men den likvål både har sin mildhet och sin manligbet. Hela dess gestalt är muskulös, men dess blick är ljusare än tallens, den utsträcker seniga armar, men, för att bjuda ett ridderligt skygd, och der uttalar sig mer än ädel sjelftillit i dess hela skaplynne; der är öppenhet, menniskokärlek. Eken motsvarar sålunda den kristnade kämpevisan, den synes mig vid sidan af de förra förefalla som en grönskande romans; och har man icke velat utmärka detta samma romantiska elemeot såsom grundämnet i det svenska folkets väsen? Men al barrskog, bok och ek, i omvexling och sammanblandniog, blir det vackraste landskap, och det våna, det ridderliga och det väldiga bilda i förening det het herrligaste ämne för ett framtidens epos. (Nordljuset.) ket i genast långt mera välbekant och fråndskapligt yttre, än eljest. CTELEHECEAN wYIIETER. FRANKRIKE. Paris den 12:te Febr. Adressen har blifvit antagen i dep. kammaren med en majoritet af 464 röster, eller 248 emot 84. Man må dock ingalunda af denna starka numeriska osvervigt lata inbilla sig, att adressen är ett uttryck af pluraliteten af franska nationens tänkesut om dess styrelse, isynnerbet hvad de inre angelägenheterna vidkonmer. Iy, såsom något hvar torde hafva sig bekant, är det franska penningearistokratien, och ingalunda franska folket, som egentligen är representerad i dep. kammaren, och denna (penningearistokratien) spelar under ett täcke med styrelser för att hälla massan af folket i slafveri och beroende. beremot har man allt skäl att se allmänna tänkesättet alspegladt uti elt af herrar Beaumont, Bethmont och Malleville soreslaget amendement, uti hvilket styrelsen beskyllades för att balva infört och bylla ett korruptionssystem, som hotar att moraliskt fördertva alla, som komma i beröring med henne. Flera, oppositionen tillhörige, talare yttrade sig till förmån för detta amendemevt, men ingen kunde bättre än herr Dufaure belysa det nu i Frankrike rådande regeringssystemet. Han visade, huru den, genom en hog val-census, så trånga kretsen af valmän bildat en ny aristokrati, värre, än någon tillsorene, omålllig, servil, sikande ester ljenster och embelten. Talaren visade, huru .