en af vär tids christligt skona ideer på flera orter lyckats tillvinna sig af fäderneslandets unga, lyckligare lottade medborgarinnor, tage vi oss friheten, att hår söka särskildt fästa deras uppmärksamhet, hvilka tillhora detta samhälle på densamma, neml. räddning af fattiga, at uselbeten och lasten hemfallue barn genom skyddssyskonförbund.. Som planen för dessa förbund är i en särskild liten skrift, kallad Om upprättandet af kyddssyskonförbunda, af deras sorste stistare allmångjord och dessutom i Aftonbladet N:ris 47, 19 och 20 för i är, af personer, som befattat sig med dess utförande, vilsordad, så väl i afseende på dess verkställbarhet som de redan väckta förhoppningarne om dess resultater på ett sält, som öÖfvervinner alla betänkligheter deremot, vore det öfverflödigt att bär uppehålla sig vid dessa ämnen. Meningen med dessa rader bar ett annat syfte, neml. det, attäfven hos dem, hvilka de särskildt egnas, väcka ett välgörande nit for denna idee, ett nit, som sormår äfven dem att deltaga i det ädla värsvet att rycka de arma, som fostras i famnen af brottets amma — nöden, från det rysliga öde, som väntar dem. Detta samhälle, som är så rikt på resurser för vackra och välgörande ändamål, skulle det sakna dem för detta? — Sakna dem då de! vore hos blomman al sin prydnad som de söktes! — — — Genom denya förbundsidge bar ett nytt mil för qvinnans verksamhet blilvit anvisadt, och i sanning ett henne värdigt; ty de ömmare omSorgerna i lilvet, dessa, som angå hemmets, familjens och hjertats innerligare väl, de mäste komma från qvinnan, de halva, i hvilken form och utsträckning, de kunna göra sig gällande, blifvit hennes unpdrag i verlden. Liksom daggen icke faller ur en stormig luft, kunna de ej heller framgå ur mannens sinne; de mäste utveckla sig ur den lugna, varma temperaturen af det qvinliga, och dem förutan skall ändå alltid skörden på de fält, man rödjer för solksorbattringen, sasom skolor m. fl. blott silva modans hallva lon. Ur hjertats jord måste dygdernas sro uppdrilvas, och om ej den qvinliga huldhetea gilver den sin arla och serla värd är det knappast att tro, att brodden ej skall förtvina. Saledes, J ädla, som fatten edert eget värde, lånen, i er stad, er hand, eller rättare, ert hjerta till det stora arbete, som räcker genom tiderna — slögtets förädling — ej blott för dem, som genom naturens band äro fästade vid eder, utan älven för dem, hvilka skyddssorbundet alser ! J, som så ofta metens i nöjenas salar, slämmen möte någon gäng i de armas boningar! Tagen eder der en liten nödlidande syster att skydda, lären henne det kanske främmande talet om gudsfruktans, lydnadens och arbetets värde, låren henne en bön — kanske vet det stackars barnet ej hvad det är att bedja — och J skolen vända tillbaka till edra kära, lyckliga hem rikare, än i bortgingen. Med större tacksamhet skolen J betrakta eder gynusammare lott och med tillfredsställelse — kanske älven förundran — förnimma, att J kånnen eder sjelfva blifva bättre i samma mån J söken förbättra andra. Den gålva, man i kärlek skänker, kommer alltid tillbaka med sin lön af själens frid. Frakten ej för mödan! Af de nämnda uppgifterna i Aftonbladet kunnen J finna, huru många af edra föregängarinnor funnit den löna sig. Särdeles lifvande skulle det blifva, om de, hvilka kände sig bojde för soretaget, inom sina sörtroligare umgängeskretsar vårsvade medsystrar för förbunden. Hvilket nytt och vackert ämne för ett gemensammare interesse skulle ej uppstå, och bur mängen stund, som under sammanvaron i sållskaper vanligen förnotes i tystnad eller en lika tom conversation, skulle ej då angenämt försvinna under meddelanden, som höllo bjertat varmt? Och hvilken triumf att räknas som en stjerna af första ordningen på en bal skulle kunna jemsoras med den tillfredsställelsen att fi räkna sig äfven som den riagaste stjerna, senom hvilken Gud tände sit ljus osver en vilegående menniskas stig, for alt leda henne ll denna källa, om hvilken den österländska klen berättar, alt hennes vatten bringar dyg—— — —