Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1847, sida 2

missförstånd, hvilka måste uppstå genom ett sådant expeditions-sätt, då akten isynnerhet behöfver kunna förstås af allmogen och underordnade tjenstemän, såsom lånsmån, polisbetjening o. s. v. borde sagt vederbörande, att denna lagstisiningsmetbod är olämplig, utan äfven Rikets Ständer bos regeringen yrkat, att då allmänna författningar af större omfattning förändras, regeringen måtte låta utfärda de nya i det fulländade skick, att hänvisning till de aldre icke vidare behosdes. Detta är i sanning så mycket nödigare, som våra administratörer derigenom sjelsve möjligen besparade sig obehaget af en bop selaktiga söreskrifter, hvilka ej stå vål ihop med de gamla författningarnes qvarstående bud. Så finner man här t. ex. 2 4 i 1822 års lörordning olörändradt bibehållen, hvilken endast tillåter allmogen i de sju häraderna att till salu hålla varor af dess afvel och tillverkning, och att uppkopa sina förnödenheter af andra varor, oaktadt den nya 2 47 tillåter dem att uppbandla och medföra, ej allenast sådana råämnen, som för deras tillverkningar i hemorten anvåndas, utan ock andra inhemska eller lofligen införda utländska varor.? Ilvilken 2 skall nu gälla, då någon kronoeller tullbetjent, enligt 2 46, behagar besigtiga godset? Samma motsägelse qvarstår i 2 26 uli gamla förordningen, som icke är upphåsd, och 2 17 i den nya kungörelsen. Huru mycket krångel kan detta icke valla? Nog dömes slutligen, efter det nya, speciella stadgandet i 2 47; men imellertid seqvestreras saker och plågas folket, under forebårande af de andra lagrummen. Men om detta kan förklaras såsom en glömska, ett förbiseende vid redaktionen, så framstå deremot, såsom vida betänkligare, de shkiljabtigheter och motsatser, som den nya kungörelsen utvisar emot den nya handels ordningen. Euligt denna sednare finnes intet hinder for nagon, att få handla med landtmanna produkter, och alla landtmän? få afgttra sina landtmannatillverkningar, utan alt viss ålder bestämmes. För de 7 häraderna och städerna Boras och Ulricehamn deremot inskränkes rättigheten fortfarande till fyllda 22 år, emedan de gamle 22 qvarsti. Här är ock stället att fråga, om verkliga afsigten med deu nya handels ordningen och den nu utkomna speciella kungörelsen angående gårdfarihandeln kan vara, alt Rikets olrige jandtmän icke skulle få sälja på landet siua landmanna-tillverkningar till andra landimän, utan blott i städerna? Dit kunde kitslig tolkning af 2 3 mom. 4 i Handelsordningen föra oss; och då vore den hittills aldrig ifrågasatta rättighet, som allmogen haft å landet, upphåälven. Väl bör man ännu i dag, buru, oaktadt alla allmänna stadganden om fri handel med spanmäl, viktualier och landtmanna-produkter, polisen i Stockholm stundom har en liten känd och ännu oftare en större stick-stylver , genom tillämpning af att gammalt polissorbud at landtman icke få på torget tillhandla sig dylikt af andra landtmän, emedan stadsboarne, det vill säga: hokarne, hafva rätt att allena slå ned derpå. Men att de nu icke en gång skulle få handla med hvarandra på landet, synes vara alldeles för tokigt. Det ser älven rätt tvetydigt ut, buru det kan förenas med likhet inför lagen, denna rätt, som i vår tid spelar en så stor roll i folkets anda, men som behandlas af de stora såsom en blot pujazzo, att llelsingen och Norrlänningen gå med sina tillverkningar omkring och sålja, utan allt det eviga bråk, som de sju häraderne mäste fördraga med särskildta passföreskrifter, varors uppvisning å tullkammaren, stämpling, m. m. och man kan med skäl sräga: om ej en kungörelse älven fordras för de osrige häraderne i Riket, huru de skola få utöfva den dem så ofta lofvade, ehuru i verkställigbeten temligen kringskurna, fria landthandeln? Blir den förenad med samma liberala vilkor, som nu fortfarande unnas gårdsarihandlande från de sju häraderna, så äro de Icke alundsvårda, och kunna då visserligen icke kallas radikala. Af dessa anmärkningar, hvilka blott röra några hufvudpunkter, torde man inse, huru vigtigt del är, att en regering, då den vill reformer, äfven tänker på att gifva sina påbud I ii neinaninan utan hol