Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1847, sida 2

Vär doktor var icke så lätt öfvervunnen. HKan du veta frågade han pom det är försent ännu för honom att län sig detta? Måhända kan han bli stamfar för ett nytt, starkare slägte, som kommer oss menniskor att blygas, och uppmanar oss att åtminstone sminingom åter söka närma Oss det naturtillstånd, iti hvilket vi veklingar, icke på en gang kunna åtekomura. — 2. Motsägelser. I hemlighet tackale Wilhelmina himlen för detta förvekligande, ty hon kunde icke utan att rodna, tänka sig klädd i dessa vilddjurshudar. Pappa, tänkte hon, skule nog göra stora ögon om jag ville servera bonon hans berömda, smakliga rötter, i stället för en ordentlig måltid, eller blott en gång läte honom örgäfves vänta på sill morgonkafle. I sjelsva verket ur doktor 8— inkonseqvent, då han berömde naturig enkelhet tramtör allt, och dock för sin egen. peson var van vid det vekligaste lefnadssätt, samt så itsökt mat och dryck, som hans betydliga inkomster medgåfvo. Måhända förekommer det läsaren såson en öfverdrift, då vi försäkra, alt hans årliga inkonst gick ända till 10,000 Bar; men i hela staden G— fanns ingen läkare, som hade så vidlyftig priktik, som doktor 5—. Ätven i medicinen lät han ofta motsägelser komma sig till last. Föst fördömde han, nästan utan undantag, alla låkar och deras recepter; och sedan föreskref aldrig någon så mycket som han. Föröfrigt hade han vetat förskaffa sig och underhålla ryktet för vällkaffens tänkesätt, och många iyckliga och svåra kurer stadgade allmänhetens förtroende till honon. 7 A . 3. Uppfostringsprinciper. Uli upplosiran följle han äfvenledes ganska besynnerliga maximer. Med söner, sade han, kom—.H —— 5ZZAN -— RV ER