Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1847, sida 2

— — — —— ofta hela skaror af åhörare och uppsångade de tjusande tonerna, tills virtuosen insöfvat sig med sin inusik. När tonerna förklingat, bekymrade sig ingen om deras skapare. Alven i dag sökte han att genom musik stilla sina plågsamma känslor; sedan han fantiserat en stund, nedsjonk han utmattad på sitt hårda läger och insomnade. Snart uppväcktes han ur sin sömn af den högst sällsynta företeelsen af några främmande personers besök. Det var akademiens direktörer; de hade öfvervunnit sin betänklighet emot den helt och hållet obekante mannens uppträdande och redan tvenne ganger sökt honom fuörgälves. I största hast föredrogo de för honom sin begäran, och främlingen stirrade på dem med en blick, som visade, alt han icke fattade, hvad de ville. Om han haft en sällsam dröm, af hvilken han trodde sig se tortsättningen; om tanken att se förverkligad sin så länge närda önskan att til verldens öra bära de toner, som hans hjerta kände och hans fiol så troget återgaf, sysselsatte honom; eller om den oväntade lyckan att genom en eller annan utväg förtjena elt par Lir e (lill stiliande af den gnagande nungern gjorde honom förvirrad, torde förblitva oafgjordt; han tog hastigt fiolen och följde tigande de obekante männen. Teatro Grande var ölversylld. Det hade ej blifvit tillåtet att officielt tillkännagifva den inträdande förändringen i programmet för dagen, likväl genomlopp ryktet derom alla platser i theaterhuset. Konserten hade längesedan börjat och blifvit emottagen med blandade känslor. Signora Rossini framtrådde på scenen och helsades såsom Bolognas dotter med högljudt bifall; efter hennes aria skulle det annonserade solonumret för fiol följa, med hvilket första afdelningen slutade, men ännu saknades diroktörerne med slolinspelaren, som de gått ut att uppsöka. En stormande applåd belönade just den