Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1847, sida 2

blefvo den stackars stämlingens lektioner allt lärretills de slutiigen helt och hållet upphörde. Sålunda hade han försjunkit i det djupaste elände; hans slulna, stolta sinne ied, utan att klaga, utan att söka hjelp; hans enda vän var ensamheten och han skulle latt kunnat dö at hunger, innan de medel, om hvilka han anlitat sina förmögna antörvandter, hunno ankomma från den aslägsna hemorten. Han var för mycket svärmare, för att förutse bristen, för myckel stoiker för alt, då den infann sig, energiskt arbeta för sin bärgning och taga sin tillflykt till de resurser, som lågo hos honom sjelk. Solen hade gått ned och en doftaude, ljuflig, itaiensk natt låg stjernklar utbredd öfver hologna, när främlingen inträdde i sin jemmerliga boning. Hungern drer honom mekaniskt till lådan i det bristtälliga bordet; den var tom, och blott några brodemulor, hvilka lågo deri såsom en lemning från en tidigare period, fördes af hans magra fingrar till munnen. Han stirrade vemodigt ut i den milda natten; tunga suckar frampressades ur hans bröst. Det var ej det materiella obehaget, som alsltrade dessa suckar, ty. namnet Beriot svåtvade några gånger med dr djupaste åtrå ösver de bleka låpparne. Sedan nedlog han den gamla fiolen, satte sig på sängen och Degynte att spela. Ingen mästare skulle sormått all aslocka detta instrument rena toner, och Beriot, som sednare betraktade detsamma, höll det för en omöjlighet, att spela derpå; men ynglingen visste al med forvånansvärd behändighet gitva hvarje sträng den spänstighet, som var behöflig till frambringamde af den ton, som klang i hans hjerta. Så spelade han vilda, underliga melodier, såsom han plägade göra hvarje afton till långt in på natten. Då biefvd alla demoner, som husera i menniskans hjerta, fria da skaffade det beklämda hjertal sig luft och utandade sin klagan i den stilla natten. Grannskapet lyssnade ganska ofta till denna obekanta musik, utanför på gatan stannade