Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1847, sida 3

—-———— —— — — — ? yMen hvar skola vi få en siolspelare ifråne?p suckade en af direktörerne. — En siolspelare?o srågade Signora Rossini, omåhända kan jag äfven hvad en sådan beträffar, hjelpa er till rätta. I milt grannskap bor en ung man, som aslockar silt instrumemi aldrig hörda, djupt gripande toner. Har han bara courage alt uppträda offentligt, så garanterar jag för framgången. Låtom oss åtminstone försökal) En vindskammare är sällan rikedomens boning; den måste då vara ett kryphål för den girige, bland ala uslingar den uslaste, emedan han, utom detatt han låter sig sakna allt, derjemte lider af eviga qval. Men i den giriges boning finnes en mängd låsta kistor ock koslertar, uti hvilka gnidaren förvarar sitt mammon, obrukbara husgerådssaker och kläder ligga och stå om hvarandra, prisgifne at förderfvet, och all tarflighet oaktadt ger sig ändå tillkänna ett öfverflöd på onyttigt skräp. Af allt detta såg man ingenting i den lilla kammaren uti det gamla och oansenliga huset, som lag midtemot Signora Rossinis präktiga boning. Ett bord, som blott då kunde stå på sina 3 fötter, när det ställdes intill väggen; en stol, hvars ryggstöd svigtade, liksom endast några få veckor sedan ett hatft dussin italienska regeringar; en säng af det aldra tarfligaste slaget, ett sprucket tvätlfat och ett vattenkrus af lika beskaffenhet — sådan var möbleringen i denna kammare. Ej eller syntes någon ordnande hand här upprätthålla snygghet och trefnad, sängen stod ouppbåddad. damm betäckte golf och möbler, och vattnet i lerkruset var natiständet. (Fortsättes)