Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1847, sida 2

2— — —————7 mar; hans blick föll tillfälligtvis på den uppklistrade konsertaslischen och blef oafvändt fästad på densamma. Hans hand for mekaniskt i fickan, uti hvilken mannen plägar bära den trollnyckel, förutan hvilken han blott sällan finner ingången till konstens tempel öppen. Fickan måste hafva varit tom, ty, ehuru ingen muskel forvred sig i det bleka ansigtet, rullade dock stora tårar ur ögonen ned öfver de tärda kinderne, och en djup sorgsenhel talade ur den plötsligt slocknade blicken. Rundt omkring voro alla blickar fästade på det förvånande skådespelet, blott de saktaste hviskningar vågade framsmnyga sig och en känsla, liknande andakt, fjettrade mängden. Midt under denna stillhet dånade bullret af en vagn, hvars annalkande ingen observerat. Kör på ropade en klangsull karlröst ur vagnen. ovarföre detta uppehåll? frågade en ljuft klingande fruns timmersröst. Gif rum der! Undanbo skrek postiljonen, medan hästarne redan trängde in på massan och några personer tillochmed föllo omkull. Nu ändrades plötsligt scenen, det sydliga blodet började sjuda, den hotande faran förorsakade den vildaste trängsel; man utöste ovett, man skrek, hvisslade, stormade, svor och hotade att frånspänna hästarne eller helt simpelt välta omkull vagnenUr denna ljöd en ed och ett nödrop, postiljonen försvarade sig emot de påträngande, och massans hållning blef allt mera hotande; slutligen bröt sig vagnen mödosamt och med våld en väg och ruflade, beledsagad af massans förbannelser, ned åt gatan. Den bleke ynglingen var försvunnen, Den rymliga, men ganska otresliga Teatro grande, den betydligaste och förnämsta af Bolognas fem, för det mesta toma theatrar, var testligt smyckad, alla husets platsar hade blifvit tagna, akademiens samtliga medlemmar voro församlade och väntade på de firade gästerne, som till äfventyrs behöfde ännu en kort repetition. Man