———— k——————— En bild ur lifvet. Efter Robert Blum, Italiens städer och slälter suckade under en tryckande qvalmighet. De sista månadernes händelser bade passerat, såsom elt tungt åskväder, hvilket ieke kom all urladda sig, hvilket ej afkylt lulten, icke rensat atmospheren, men väl betäckt himmeln med svarta molnskurar och gjort det svårt att andas. Italien ville deltaga i folkens glada frihetsdans, till hvilken Julisolen 1830 utlockat dem på historiens rika felt; men det hade i den djupa slummer. uti hvilken det var försänkt, icke bemårkt, alt srihetssångens trollmelodier redan åter förklingat. Derlöre kom det för sent. Tyska härar stodo på dess omrade, liksom ofta i de förra seklen; men de hade ej kommit för att tukta elt öfvermodigt påfvedöme, alt genom tysk kraft kufva det verldsbeherrskande Rom, eller att hemta romerska kronan åt deras utkorade kejsare; nej, nej, de hade kommit på påfvedömets kallelse, för att i dess tjenst tillintetgöra de törhoppningar, som så ybbigt uppspirade på verldshistoriens maning. Den trefärgade fanan vajade från Antonas torn, för att höra de förbannelser, med hvilka den belastades, omedelbart efter att den blifvit ulvecklad. . Bologna hade varit skådeplatsen för de vigtigaste händelserna under de få dasarne af italienskt lif; på Bologna låg äfven tyngst det djupa graslika lugn, som följt på detta lif. Ännu hade ingenting afbrutit den tunga stillheten, ingenting åter förkunnat den lefnadsglade Italienarens lältsinniga natur; då annonserades en stor konsert af Academia filharmonica, en förening af konstvänner och dilettanter af de förnämsta stånden. Uppväckte denna annons, såsom första tecknet till den åter uppvaknade glädjen och åtrån efter konstnjutningar, redan ovanlig uppmärksamhet, så fördubblades densamma genom namnen Maria Malibran och August Beriot, som skulle förhärliga dagens afton genom sin i he