De nya Närängslagarne.) I fråga om handeln är det kändt och kan annars dagligen inhemtas af Dagbladet; alt med Is. k. räuigheter drilves en sormlig kommers; dylika finnas att hyra?, när heldst man behagar. Att ingen. ting hindrar kapitalisten att helt och hållet slå under sig handeln, är således klart. Med handtverks-rävtigheter drifves väl kommersen icke så öppet; men svårigheten är dock säcke stor, alt äfven i den vägen förskaffa sig dem, om än formerna äro något annorlunda. vi minanas en man, som ville bygga sig ett hus; han tilltrodde sig konsten att bygga det, och ban hade arbetare, som kunde mura. Det bindet, som författningen lade i vägen för företaget, häfdes: på det sätt, alt han hyrde en försupen murmåstares namn för 6 R:dr 52 sk.; och så gick byggeraget obehindradt för sig. Tycker man nu, att detta exempel icke är tillräckligt, efter som bygonads-yrket i sednare tider i allmänhet blifviv mycket lossadt ur skräbanden, så kan man påminna sig det trettioåriga, ja ännu äldre intrång, som vissa handiverk, t. ex. snickeri och skomakeri, måst underkasta sig genom s. k. hall-måstare. besse hafva icke varit underkastade de vanliga skräformerna; och likväl har det icke afbörts, att någon kapitalist lagt ned summor i etablerande af dylika handtverkerier. Hvad som skyddat handtverken, likasom småhandeln, mot kapitalernas intrång, är icke skråordningen, som dertill alldeles saknar förmåga, utan den lilla omsländigheten, att handtverksetablissement icke lönar sig i någon annans håänd, än dens, som sjelf förstår och vill dirigera arbetet. Så bar det varit, och si kommer det att socblifva i all evighet, ehvad författningar än ma stiltas eller upphäfvas. kn sådan person kan kapitalisten lega och sätta i spetsen for etablissementet, så svaras kanske: ja, utan tvilvel! Men vi inse icke, hvarsore icke detta skett lika vål under skräregementet. Huru mången mästare finnes icke, för hvilken ett dylikt sorestanderskap skulle vara ett himmelrike, i jemförelse med hvad hon åtnjuter såsom sin egen! huru mången gesäll skulle icke vilja låta göra sig till mastare, med utsigt. all få ett föreståndershap i en verkstad, der en kapitalisl bestode rudimaterier och asloningar och således fullt upp funnes af all ting! Hittills bar ännu aldrig trutil verkgesäller i enke-verkstäder o. d.; och hbvarföre skulle icke desse lika gerna vilja heta mästare och sina egne? Svaret härpå ligger i en liten omständighet, osm man icke vill se: det rätta kapitalet uti elt handtverkeri är icke penningarne, utan skickligheten. Med de socre, i huru stort ölverslod som heldst, men usaa den sednare, gär ett handtverk icke. De utmärkta skickligheterne måste således af kapitalisten uppsokas och drygt betalas, om han icke vill kasta bort sina pengar. Men en annan fråga blilver, hvad just skickligheterne sjellve säga om saken. Om de lata lega sig, så sker det förmodligen mot så högt pris, alt de se sig icke kunna förtjena mera såsom sina egne; och det är lika troligt; alt det sker endast för så lång tid, att. de hinna hopspara tillräckligt, för att utan svärighet och alll för mycken skuldsättning etablera sig sjellva. I de flesta handtverk är detta erforderliga obetydligt nog, och menniskans drift att blifva en ?man för sig så stor, att den ovanliga talenten antingen icke låter lega sig, eller ock, såsom sagdt är, stipulerar så dryga vilkor, att han kan vara väl belåten. Utan honom kan det stora kapitalistetablissementet icke gå; och lemnar han det och sätter sig ned i huset bredvid, så år det med honom, som kunderne följa. Lemnar han det icke, så är det derfore, att han finner sid räkning vid att stadna qvar, hvilket vill säga, att den personliga skickligheten icke blilver förtryckt eller utarmad af kapitalerna, såsom man påstår. FA mm , mo pa fö RR MAA