Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1847, sida 2

detta ögonblick visade sig mulåsnedrifvare, och han fick knappt tid att med liket gömma sig under en båt, som man uppdragit på stranden. Mulåsnedrifvarne sågo honom icke och passerade vadet; men när de voro öfver förlorade Cantagrel latlningen, lät liket ligga der det låg, svängde sig upp på hästen, red genom floden och dret hästen till det snabbaste lopp; när han kände, att den höll på att störta, insläpade han den i en skogsdunge, lemnade den der och vände till fots tillbaka till Toulouse. Men sedan hämnden var fullbordad, kunde sorbrytaren icke tysta sina samvetsqval; han ilade till kyrkan. begärde en prest för all bikta, och olyckan ville alt jag då var der. — Har ni tilldelat honom absolution? frågade begge yngre bröderna med hotande åtbörder. — Nej barn, — svarade pastorn knappt hörbart; — men Gud är en mild domare; målle han sförlåta honom det brott han be gått, såsom er det, lill hvilket J hafven nödgat mig. Vid dessa ord sjönk pastorn i vanmakt, När han åter kom till sig, befann ban sig i silt hus under den gamla hushållerskans vård. De 3 ynglingarne sågo på hyarandra med ett försärligt leende; de visste alla hvad de ville veta. De begge yngre frågade den äldre: oIIVad skola vi nu göra TJHOMmas?). — Slanna här, — svarade han, — jag går till fsruatimren. Ett ögonblick derefter kom han åter ut med ett bref i handen och bad sina bröder solja sig. — Bröder, — sade Johan, när de berunino sig derute på gatan och sågo, att Thomas tog vägen till Toulouse; — skola vi ej taga några vapen med 0ss? — Nej, Gud bevare oss derifrån! — svarade Thomas; — han måste dö för bödelns hand. Vi beböfve blott rep.