Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1847, sida 3

De tre ynglingarne förblelvo, liksom för att stärka sig i sitt beslut, i rummet, hvarest liket låg, och läto bära malen in till sig. När det blifvit afton, gingo de ir till sina systrar och sin faster, som lugnat sig något, men nu ånyo utbrusto i tårar och snyflningar. De te unga männen sågo dystre ut, men de fällde ingen lär och suckade icke. — Forblilven stilla här, — sade Thomas till fruntimren; — hören J buller, så låten ej det bekymra er, ty det äro vi som göra det; hören J skrik, så sägen, de 3 bröderne äro i arbete. Bedjen för vår far, men rören er ej, och i morgon, jag svär det, skola vi veta allt. — Ack Gud! — utropade de unga flickorna, — hvad viljen J göra? — Gå, — sade enkan Mirailhe, — det är barns pligt att hämna sin far. Ynglingarne kysste sina systrar och sin faster, sedan gingo de ut och tillstängde dörren. Thomas stack nyckeln i flckan. — Gå nu, — sade han, — och säg pastorn, alt den dödes döttrar och syster förundra sig deröfver, att de ej se henom hos dem, och att de längta efter hans tröst. För honom ej till systrarne, ulan här in, jag väntar på er. — Thomas gick åter in i likrummet. Ludvig och Johan ställde kosan till prestgärden. Pastorn var ensam hemma, ty Maria var på besök i granngärden. Vid anblicken af de begge bröderna spratt han till. .— Herr pastor, — sade de, — såsom ni vet, skall var stackars far begrafvas i morgon; vi vilje vaka vid hans lik, men då bli fruntimren utan skydd och tröst; de räknade på er, herr pastor. — Jag kommer, mina barn, jag kommer, — svarade den andlige, hvilken darräde såsom ett asplöf, men väl kände, al han ej kunde neka den arma familjen sin tröst. Han tog ett litet krusifix och foljde sina ledsa