Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1847, sida 3

— Det bestrida vi ej eller; men ester mässan och under det ni i sakristian klädde af er altarskruden, gaf kyrkvaktaren er tillkänna, att en man väntade i bikistolen på er. Huru heter denne man? — Hvarföre villen J veta hans namn? — Emedan denne man är vår fars mördare, svarade Thomas, som allt jemt förde ordet, — Barn, baru! — utropade pastorn med stigande ångest, — veten J väl hvad J hegären af mig? — Ja, svarade alla 3 på en gång. — Biktens hemlighet. Ja. — Det är oss förbjudet att upptäcka biktens hemlighet. — Ni måste dock, — återtog Thomas, — nämna för os denua mans namn, så att han må varda befordrad till sitt välförtjenta straft. — Aldrig, — sade pastorn, — aldrig! — Herr pastor, — sade Thomas, — vi måste veta allt, ser ni denna kettel med sjudande olja? vi kunna sticka era fötter deri. Ingen kan höra era rop. Vi hafva ställt upp en madrass emellan fönstret och boden. Det är ingenting fördömmeligt, om barn vilja hämnas sin far; tala! — Gör med mig hvad J viljen, — sade den andlige; — jag skall icke svara. Thomas vinkade ät sina bröder Johan och Ludvig, som togo ketteln, lyfte ned den och ställde den emellan kaminen och liket. — Betänk er, — sade Thomas, — döden kommer långsamt. — Min Gud! min Gud! upprepade den andlige knäböjande, — gif mig kraft at lida martyrdöden. — Vill ni nämna för oss mördarens namn? frågade Thomas. (Forts.)