Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1847, sida 3

gare. Byens galor voro redan öde och de mötte ingen. I ställe för att föra Chambard till fruntimren läto de begge bröderna, enligt aftal, honom stiga in i likrummel. När pastorn såg liket och Thomas, stående vid kaminen, i hvilken kokade ett kittel med olja, ville han träda tillbaka, men Ludvig och Johan skuffade fram honom och stängde dörren efter honom. Den andlige såg på den ene efter den andre af de tre bröderna. Alla tre voro bleka, men hade ett beslutsamt utseende, och han gissade, att något rysligt förestod. Han ville tala, men orden dogo på hans läppar. — Herr pastor, — sade Thomas med imponerande lugn, — ni var vår fars vän; ni gaf honom det rådet alt resa till Narbonne, och var far har alltså funnit döden, emedan han följde ert råd. — Store Gud, käre barn! — utropade pastorn, — är det möjligt, all J viljen göra mig ansvarig för hvad som skett? — Nej, herr pastor, nej. Vi representera här den gudomliga rättvisan, och ni kan vara lugn, vi skola vara rällvisa och billiga såsom hon. — Hvad villen J af mig? ij — Såsom goda söner och fromma barn bafva vi svurit, alt utspana brottets upphofsman, och som ni känner honom, så bedja vi er all nämna för oss hans namn. . — Jag känner honom icke, jag bedyrar det, Jag känner honom icke. — Ingen mened! — Min Gud, min Gud! — utropade presten, — hvad begären J af mig? om — Sanningen och betänk, alt vi äro fast beslutne att finna den. Ä — Hvad bringar er på den förmodan .2 — Herr pastor, Ni var i går nti Tonlous. Ni tog in hos abbe Mariotte, som bad er all läsa mässan for honom i Metropolitankyrkan? Ku — Jo visst; jag hade rättighet dertill.