Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1847, sida 2

— ——— — —Djm —— 3: i andra vid dess sötter, utbredde sitt bleka sladdrande sken midt i en halfdager. Fruntimren hade dragil sig tillbaka, och blott Johan och Ludvig, de begge yugsta sönerna sutto tyste och orörlige, vakande öfver liket, midt emot hvarandra vid en stor kamin. Begge voro sorgsne, och då och då förrådde ett dystert, hotande uttryck i deras ansigte de tankar, som dvaldes inom deras bröst. Plötsligt öppnades dörren och Thomas visade sig på tröskeln. Begge bröderne hade på en gång tilltal upp, för alt fråga honom hvarifrån han kom; men de märkte på hans ansigte elt så ovanligt uttryck, att de ej vågade fråga honom utan afbidade hvad han skulle säga. Thomas afiade sin mantel vid dörren, trädde långsamt tram tll liket, blottade sitt hufvud, kysste fadern pa pannan, ställde sig emellan sina begge bröder, påsatte åter hatten och lade armarne i kors öfver bröstet. — Hvad tänker du, Johan? frågade han. — Jag tänker att hämnas min fars död, svarade ynglingen. — Och du, Ludvig? — Deltsamma som Johan, svarade denne. — Man kan se, att vår far blifvit mördad af hämnd, — sade Johan, — ty då vi klädde af honom, funno vi i hans fickor hans guldur och pengar. — Jag har svurit en ed, — sade Ludvig, — att utspana mördaren; skulle jag ock vara nödsakad att söka honom hela mitt lif igenom, för att öfverandtvarda honom åt bödeln. — Samma ed har jag svurit, broder, — sade Johan. — Villen J känna mördaren? frågade Thomas, i det han lade en hand på hvardera broderns axel. — Ja! utropade begge, uppspringande. — Det kommer blott an på er alt tå veta hans namn, sade Thomas.