Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1847, sida 2

———7 —— — —— ——— — Känner du honom? frågade de begge bröderna. — Nej, men jag känner en man, som känner honom. s — Ilvem är den mannen? frågade på en gång Ludvig och Joban. — Pastor Chambard? svarade Thomas. — Pasfor Chambard? förklara dig tydligare. — I går morse, — började Thomas, — gick pastorn lugn och sornöjd till Toulouse, der han skulse blifva hela dagen, emedan hans hushållerska först väntade honom omkring klockan 6. Vid middagstiden kom han tillbaka, blek och förvirrad, stängde sig inne, pustade, gret och bad; klockan 4 knäböjde han på kyrkogården; klockan 7 ville han, oaktadt silt löfte, ej komma till oss; klockan 8 måste jag gå till honom och nästan med våld hemta hit honom; under måltiden var han sorgsen och tankspridd; slutligen, när man kl. 11 kom med vår fars lik, när han visste, att heia famljen var i behof af hans tröst, handlade han emot sin pligt, såsom vän och prest, i det han gick sin väg, utan att säga ett ord, och sedan ej återkommit. — Men skulle han vara mördarens medbrottsling? frågade Ludvig. — Nej, men jag är öfvertygad om, alt han känner honom. — Han måste nämna den nedriges namn, inföll Ludvig. — Vi vilja straxt gå till pastorn, menade Johan. — Sakta! — utropade Thomas; — vi skole ingenting få veta, om vi ej bära oss rätt åt. — Du är den äldste, säg du först din tanka. — Framför allt vilja vi svära vid vår fars lik att hämnas hans död. De tre bröderna svuro. — Nu, — sade Thomas, — vilja vi afbida aktonen.