Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1847, sida 1

— BBB ——-— —— —.— —— — Regering försöka att hålla ut med det mystisikations sys-em, som innebäres uti det nu antagna bruket, att alldeles umbära en egen organ inom pressen och sätta sig öfver all offentlig diskussion af rikets angelägenheter? Skulle hon väl kunna tro, att under en stånds-representation, som äfven under riksdagarne gör någon sådan diskussion för henne sjell snart sagdt olämplig, eller nära nog omöjlig, hon älven kan, utan egen och allmän skada, åsidosätta all sådan mellan riksdagarna? I sanning, det synes ej kunna vara lyckosamt, och man kan utan ovanligt förutseende förespå, att sådant icke länge blifver rådligt. Man bar redan seti söljder deraf, som så väl kunnat undanrödjas. lluru lätt bade icke några brister i Näringsforfattningen varit afhjelpte, om det nya förlattningsförslaget varit framställt en åa två månader till allmän kännedom? Att ej tala om så mycket annat, som, ehuru välment och i sig sjelf godt, nu framkallat missförstånd, klander och mindre belåtenhet. Och den sråga, som nu erfordrar så mycken sorgsålligbet: Fattigvarden — huru kan man väl tilluo sig att lösa den, utan att låta den allmänna diskussionen öfver detaljerna föregå? Hvilket ofantligt sält att ölverse, alväga, planlägga, indela. Och buru anordna allt bvad som for det behöflves, om ej folkets biträde dervid kan påräknas? Huru vill man väl lyckas, om ej, i samband dermed, kommunalväsendet tager en mera samhällig rig ning och familj-lifvet sjellmant framställer sig såsom biträde åt de allmänna ansträngningarne? Vill man sortsara på den väg, der fattigpalatserna stå med sina forstorande bikostnader, sin bleka befolkning, sina tanklösheten underhållande skenbara arbetsanstaller, och sina smiltande lättje-bilder? Vill man framhärda med denna hetsjagt efter armodet, då det vågar följa menskliga naturens maning att soka elt bättre, och icke lik snickan nöjer sig med det skal, hvari en tvängslag inkastat det, att dväljas intill döden ? Vill man fortfara att på sådant säll offra statens och kommunernas medel, utan att vinna det ringaste för det nya slägtets forbättring, eller det gamlas bergning och trefnad? Skall man ej uppfatta nodvändigheten, att samhällighetsprincipen, älven i fråga om armodet, är den enda rätta sor samhället, och att det är, i kristlig anda, midt ibland sormogenhetens, bildningens, sedlighetens, nåringsslitens lif, som den arme bör, måste och lättast kan hjelpas, upprättas och återföras till kralt, flit och sjelfverksamhet? Men huru komma iill ett så stort, så emot alla gamla fördomar, ständs högsärd och egennytta stridande sorpligtande, utan att lemna tillfalle åt den offentliga dishussionen att bereda sinnena, anvisa medlen och med sin bela kraft nedtrycka egoismens motständ? Nej — den frågan skall aldtig kunna lösas, utan en lörberedning af det allmänna tänkesättet, som åter icke blifver möjligt, om ej Regeringen vill eftersilva sit tystlätenhetsoch hemlighets-system och uppträda såsom medlande, upplysande, uppmanande. Hon skall eljest med hvarje är bafva den icke afundsvärda äran att regera öfver allt flera tiggare! Så är det äfven i allt annat. Men det nu sagda torde för det närvarande vara nog. Ämnet torde snart äter få upptagas. r — INRIKES NYHETER.