Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1847, sida 3

0 ——————————————— ——— hos er tör det att han ej kan komma, och jag var på vägen att uträtta mitt ärende. — Han kommer således icke? — frågade Thomas; — för det fula vädrets skull? och om jag skulle bära honom .... — Vackert, min son, — sade Maria med den på landet så vanliga förtrolighet: — jag råder er alt i dag lemna pastorn i ro; jag tror ej alt han är stämd för glädje. — Skulle han vara sjuk? — Nej, men jag vet ej hvad som händt honom i Toulouse. När han kom derifrån, så såg han jemmerlig ut och allt sedan sin återkomst har han ej giort annat. än gråtit, bedt. suckat och jemrat sig. — Det vore då allt skäl att söka. alt förskasla honom någon förströelse. Jag går således till honom Maria, och han måste följa mig, antingen han vill eller ej. — Så kom då, men jag betviflar, att ni får honom med er. De följdes åt till prestgården och kommo utan buller in i pastorns kammare. Han satti sin stora lännstol med hufvudet lutadt emot bröstet ch händerna lagde på knäna. Han såg skenet aflyktan, och trodde att Maria kom ensam tillbaka, hvarföre han blef sittande stilla. — Herr pastor, — sade Maria, — här är Siadoux. — Hvilken Siadoux? frågade pastorn bäfvande. — Jag, Thomas, — svarade den unge mannen, — och jag kommer för all bedja pastorn ej dröja längre utan nu följa med mig hem, ty maten står och väntar. — Gack åter hem, min son, — sade pastorn djupt bedröfvad, — och ursäkta mig hos er familj. Jag har föresatt mig att ej gå ut i qväll. — Men, herr pastor, — invände Thomas, — jag frågar er, huru skall det gå med oss? Redan felas oss pappa och äfven ni vill icke komma? Två toma