Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1847, sida 3

— — — ———— på den åt honom bestämde plals, medan saturnins plats midtemot honom förblef tom. Men ehuru den gode pastorn var van alt i sådant sällskap visa en mild fryntlighet och en saderlig kärlek, så förblef han denna gången till allas förvåning kall såsom marmor. Man såg på honom, att han bemödade sig alt le och skämta, men orden dogo på hans läppar. Så ofta ett buller läl höra sig derute och någön gick till fönstret lör alt se om fader Saturnin kom, runkade pastorn på hufvudet och suckade djupt. Samtalet, som man förgäfves försökte att gifva en anstrykning af munterhet, kom ständigt tillbaka på den frånvarande. Man gjorde sig den frågan, hvar han i detta ögonblick månde vara. Man visste, att hans tankar voro hos hans barn och vänner, som voro församlade och väntade på honom, och att det säkerligen grämde honom, att han ej kunde vara ibland dem. För detta tal blef den andlige främmande; han syntes vara upptagen af den tanken att fullkomligt qväfva ett minne. Imellertid bröt ovädret löst. Man hörde regnet häftigt plaska emot sonsterrulorna, vinden tjöt, och då och då kom en blixt, företrädd af ett förfärligt åskdunder, lampornas sken alt blekna. Man hade cj, såsom Thomas lofval, muntrat upp den andlige, tvärtom hede dennes sorgsenhet meddelat sig at alla de närvarande. Samtalet aftynade så småningom. Man åt icke mera och drack ej eller stort. De eldiga sydliga vinerna tycktes, i ställe för att upplifva till glädje, fastmer hafva förvandlats till sömndrycker och störta bordsgästerna i en ännu djupare melankoli. Man kände, man anade, att en olycka sväfvade i luften, och hvarje ögonblick kunde nedstörta på familjen liksom en gam på sitt rof. (Forts.)