Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1847, sida 3

platser vid bordet, och dertill hederspsatser? Ni Yet ju dessutom, att faster Mirailhe sätter hela silt förtroende till er, och alt blott ni kan förbereda henne på den underrättelse, som min far medför; ty jag gissar hvad min far har att säga ... Cantagrel är gift, det håller jag hvad som helst på. — Min arme son! mumlade pastorn. — Hvarföre säga så? frågade Thomas. — Jag säger så, emedan del är battre att jag blir hemma, än all jag genom min närvaro stör er glädje. — Nej, ni skall ej störa vår glädje, tvärtom vilje vi muntra upp er. — Gack, Thomas, gack! — Herr pastor, jag har lofvat att föra er med mig, — sade Thomas och tog i detsamma den gamle presten i armen och drog honom med ett mildt våld fram på golfvet. — Ni vill det då nödvändigt? sade pastorn, som lika litet var i stånd att motstå en bön som en befallning. . — om jag vill det! Jag ej blott vill det, jag fordrar det i namn af er gamla vänskap emot min far. Det är ju en vacker lid, som ni varit bekant med Salurnin Siadoux, icke sannt? — fortfor den unge mannen leende. o — För 24 år sedan åt jag för första gången hos den stackars Saturnin. Pastorn sade dessa ord med en så smärtsam ton, att den unge mannen kände en rysning gå Öfver sig. Maria kastade imellertid kappan öfver pastorns axlar och tog lyktan för att gå förut och lysa. Chambard följde, stödd på den unge mannens arm. Efter ett par minuter var man framme hos familjen Siadoux, som firade den andliges ankomst med ett allmänt glädjerop. a — Kom, kom! — ropade alla på en gang; — steken brännes. Till bords! Till bords! Den gode pastorn gjorde våld på sig, besvarade detta emottagande med ett leende och satte sig ned