Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1847, sida 2

— — ——————————— — detta ögonblick syntes utbreda sig ända till Toulouse. Himmeln var molnbetäckt och regnet nedföll i strida strömmar. — Men hvarföre har ej pastorn kommit? srågade faster Mirailhe. — Han har i dag gått till Toulouse, — svarade Josephine Siadoux på denna sin fasters fråga, — och kanhända han ej år hemkommen ännu. — Jo, han är hemma, — invände Constance, den andra dottern, — jag såg honom klockan 4 gå till kyrkan, men han har kanhända blifvit sjuk, ty han såg så blek ut. — Hvem? pastorn ? — anmärkte Johan Siadoux, som i detta ögonblick inträdde i rummet; — han är icke sjuk, ty när jag gick alt möta var far, så såg jag honom på kyrkogården. Han satt under korset och tycktes bedja. — Jag, — inföll Ludvig Siadoux, — har sett honom ett stycke från byn utan hatt, ehuru det regnade, och som jag ej kunde begripa hvarföre han var barhufvad, gick jag till honom för att fråga efter orsaken; men han varsnade mig och smög sig bakom en häck, liksom om han ville undvika mig. Som jag icke springer efter folk, som undviker mig, så lät jag honom gå. — Det är besynnerligt, — menade enkan Mirailhe, som hyste mycken vördnad för den gode pastorn, — Thomas, — sade hon till den älste af bröderne, — du får gå bort och hemta honom. — Rält gerna, — svarade den unge mannen, som log sin hatt och gick ut. På halfva vägen mötte han den gamla Maria, som han igenkände vid skenet af hennes lykta. — Hvad tänker då pastorn på? — sade han till henne; — vi väntade honom klockan 7, och nu är hon redan 8. — Jag vet icke, min bäste herr Thomas , hvad som fattas den stackars pastorn sedan i morse bittida. Han har nu skickat mig att ursäkta honom