Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1847, sida 2

ö.Ai V—!t —— Pw—55 Då märkte Maria, som i själ och hjerta var en god menniska, ehuru nägot despolisk, att hennes herre led af en häflig smärta, som han icke kunde yppa, och att han alltså var i behof af ensamhet och lugn. Hon aslägsnade sig, derföre, utan att säga ett ord, men ej utan att bråka sin hjerna med tusentals gissningar. En half timme sednare var det henne omöjligt att vänta längre, och hon gick, med en kopp varm mjölk i handen, åter in i rummet. Pastorn knäböjde bedjande framför elt krusifix och bemärkte icke den inträdande. Maria förblef, med koppen i hand, stående vid dörren; men då pastorn lät sitt hufvud med en djup suck nedsjunka på en stol, så Satte hon koppen ifrån sig och aflägsnade sig på tåspetsarne, så all pastorn icke horde hvarken när hon kom eller gick. Några steg ifrån prestgården låg den välmående familjen Siadoux bostad, som nu företedde en helt annan anblick. I följd af Saturnins bref träffades anstalter till en festlig måltid. Enkan Mirailhe var anländ, och hennes brorsbarn, 3 söner och 2 döttrar, öfverhopade henne med kärleksbetygelser. Man log, sjöng och kysstes, och allt med den hos sydländska naturer så lisliga glädje. Aftonen var imellertid i annalkande, och Saturnin Siadoux. som sagt sig skola vara hemma på eftermiddagen, hade ännu ej inträffat. Alla kände redan denna obestämda oro, som alltid beledsagar en förlängd väntan, då Delgay och Lantagre, tvenne inbjudne grannar, förvandlade farhågorna i otålighet. De berättade, att såsom de hört, dagen tillförene ett häftigt åskväder rasat emellan Montgiscar och Villefranche, och man slöt naturligtvis derutaf, alt de försämrade vägarne och uppsvälda bäckarna nödgat Siadoux au stanna qvar hos någon kusin i Castelnaudary eller Montgiscar. Denna supposition syntes vinna stöd derigenom , alt åskvädret, som aftonen tillförene skulle rasat på 20 mils afstånd, i