att de stora staterues regeringar vid hvarje sig erbjudande tillfälle understödja denna deras politik genom att söka öfverträffa hvarandra i botande krigstillrustningar, uppstöllandet af slagfärdiga härar och segelfärdiga flottor, hajva nästan alla de smärre staternes regeringar, till, såsom det har betat, tryggande af deras sjellständighet och oafhängighet, icke varit betänkte på något annat, än att härma detta krigiska utseende genom att i liten skala hafva allt lika med nyssbemålle makter, d. v. s. någre dresserade och med granna unisormer sorsedda regimenten af hvarje slag, till revyer, parader och lustläger, samt, om de varit hustländer, några större och smärre örlogsfartyg, hvilkas enda bestämmelse nästan tyckes bafva varit att sredligt uppruttna i de imposanta örlogshamnarne, så vida de icke, när de någon gång förts till aflägsnare länder, blifvit bortsatte af okunnige eller värdslöse besalhafvare. Det är denna im-ponerings-politik, sörmedelst hvilken freden i Eu ropa, från Julirevolutionen till närvarande tid, blifvit uppråtthällen, men det är också den, som under en kedja al år förtärt och ännu fortfar att förtära såväl de större som de smärre statssamfundens krafter; det är den, som bildar den största ulgistssumma i nästan alla Europeiska staters årliga räkenskaper, till underhåällande af armeen, flottan och krigsmaterialerna, under det att man till landets uppkomst, till nationens upplysning och utveckling, proportionsvis blott kan använda en obetydlighet; det är denna politik, som icke allenast ökar den börda af skatter och pålagor, som statens medlemmar mäste bära, utan äfven tvingar en del af dem alt tillbringa sina bästa år, sin kraftfullaste älder i en garnisonstjenst, i ett kasernlif, som bar mer än en likhet med det lif, som under medeltidens mörker fördes inom klostermurarne. Och hvad nytta, om vi få fråga, kan väl detta efterapande af de stora makternas imponeringspolitik medsora för de mindre? Tio de sig val derigenom hes dem ingjuta någon respekt, eller tvinga dem att öfverailva en politik, hvars passivitet endast varar så länge, tills det bevåpnade sredslillståndet blifvit drifvit till den ytterlighet, att sjelfva kriget är lättare än det? Då äro tärningarne kastade, och då kommer det på fullt allvar att visa sig, hvilken säkerhet regentsamiljernas diplomatiska vänskapsoch frändskaps-förbindelser kunna gilva nationerna; då skall det älven visa sig om de tre nordiska rikena, oaktadt deras till landtoch sjöförsvaret årligen utgifna millioner, äro i stånd att betrygga sina landsgränsor och. kuster, sina kolonier och transatlantiska bandelsförbindelser. Men vi halve förut icke allenast sagt, utan äfven bevisat, att ett sådant försvar ej kan åstadkommas utan medelst en nära och varaktig förening mellan Sverige, Norrige och Danmark, oeh det förnämligast genom en stark och ofvad sjömakt, som, under det en allmän folkbeväpning hvarje ögonblick vore beredd att understödja de truppaldelningar, hvilka bevakade dess sydliga och nordostliga sosterlandsgränsor, vore i ständ till, icke allenast att spärra vägarne till och från Östersjöv, utan åfven både hade en afgjord öfvervigt på detia haf och kunde tillika mäta sig med hvilken annan makt som helst i Nordsjon, samt derigenom, i förening med en skärgärdsflotta, trygga våra kuster och förhindra kvarje siendtligt försök att på dem landstiga. For att doma efter nuvarande ställningar och förhållanden tyckes det dock, som om en så beskaffad, imposant sjomakt i Norden mera ligger inom inbillningens , än inom verklighetens område, och visst är det älven, att, om de förenade tre nordiska rikena, hvilka redan nu hvar sor sig bafva ew icke så betydligt antal större och smärre örlogsfartyg, ville genom fördubblade ansträngningar fördubbla deras antal på samma sätt och i sam ma afsigt som nu, skulle det vara en chimr, och till deras försvar vore det då likaså tjenligt att de träd, af hvilka denna flotta bestode, förblefve i skogarnes skymning, som att de prydde örlogshamnarne i Köpenhamn, Carlskrona och Christiania, för att möjligen blilva ett byte för den förste, mäktige rofvare, eller utan någon redbar nytta förtäras af tidens tand. En sann och verklig sjömakt sår icke vara någon A. 24. 1 3 Aill-3—