borgares att i annan stad försälja sina tillverkningar, mas genom domstolarne måst tvinga vederborande till sörsatiningarnes ordagranna eftersoljd. beraf synes, att, i de nu itågavarande angelägenheterna, det är nödigt att håla hand öfver lagstadg gandernas efterföljd, emedan i städerna till stor del magistraterna äro genom sin egen och de blifvande s. k. aföreningarnesdo sammansättning, beroende af det under måserskapskategorien på sitt sätt bibehallna skråväsendet. Man mäste således egna stor uppmärksamhet åt de rescripter, som Regeringen, i sammanhang med näringsoch handels författningarne, under samma dag utfärdat, till fångstyrelsen och kommerse-kollegium. Hvad det första angår, som åsyftar att dej genom fängelse-inrättningarnes tällan den srie arbetareus skäliga anspråk må förnärmas, och alt således inom fängelserna företrädesvis böra verkställas de arbeten, som äro för sangvärden och statens egna bebof användbare, samt sangarne i öfrigt, så vidt ske kan, sysselsättas med tillverkning af sådana varor, som mindre allmänt i orten astadkommaso: så är detta visserligen välbetänkt, under nuvarande ställning, da straffsystemet blifvit sådant, att det nedtrycker det fria arbetets värde, och det skulle leda oss för längt att här ingå i prosning af alla de betänkligheter, som detia system alltmer synes egnadt att uppväcka. Men vi önske imellertid, att med den afrie arbetarens ansprako, äfven måtte förstäs den arbetares, som icke tillhör de s. k. måstar-handtverken, utan som arbetar i andra slöjder och bandteringar. Man kan knappast föreställa sig, hvilka menliga soljder ena del fattiga, flitiga familjer rönt af korrektions-husens och de nya arbetshusens method aft loretaga sadana enhla, dels gröfre, dels finare handarbeten, som forut utgjort soremal for deras husilit, och mangen eljest bergad och redlig menniska har derigeoom redan blilvit utarmad eller tvingad till browusliga försök för sin bergning. Hvad angar uppdraget till kommerse-kollegium alt utfärda reglemente for sabriks-, bandtverksoch handels-foreningarne, så bor man väl hoppas, alt, genom iaskrånkningen till de stadgade bufvudgrunderna, reglementet blilver i enlighet med den friare princip, som förordningarne äsyfta alt befordra; men beklaga måste man, att då nu denna och andra mera tidsenliga reformer skola utföras, den obåkliga kollegial administrationen icke är afskafsad, och utförandet salunda icke blifvit mera direkt beroende af de konstitutionelt ansvariga ministrarne. Att kommerse-kollegium, såsom en aldelning af ett statsdepartement, i framtiden skulle stå qvar, såsom ett mellanting i allt hvad som rörer nåringsoch handelsangelägenheter, måtte väl icke kunna vara regeringens mening. Och skulle den då icke finna, buru illa det är, att ej reformerna ske principenligt, sammanhängande och samtidigt, utan blott fragmentariskt och derigenom bibehallande, om ej rent af sorokande, lörbistringen äfven i de nya förhållandena? Hvad särskildt angar åFöreniagarneso organisation, så tro vi, att det hade varit ändamalsenligt, i de fall, då ej handels-, sabriksoch handtverkssoreningarne vilja förena sig i en enda, att de icke så ensidigt bildades, som nu blifvit medgifvet. Vi befare, alsisv nnerhet genom ölvervigten olde 24 ännu privy)egierade handtverken, handtverksforeningarne icke pa läuge komma att losgöra sig från den skråanda, som visserligen ej såsom genom ett trollslag försvinner, efter skråembetenas upplösning. Vi anse derföre, att det varit bånre, om man genast stadgat, att föreningarne bordt utses af Städernas till röstning berättigade innevånare; men på det sätt, att bälften skulle bestå af personer, tillhörande vederborande näringsgrenar, det vill säga, handtverkare i handtverks-föreningen, fabrikanter i fabriksföreningen , handlande i bandelsföreningen, och den andra hälften af ofrige samhällsklasser. Man bade då kunnat hoppas, att en sann nåringsfri