Radikalism.) Emedan de radikala grundsatserna först sramträda och presentera sig inom de rena ideernas verld samt der först uttala sin allmänna tanke, innan de anfalla speciella förhållanden i samhället och staten, och emedan dessa radikala grundsatser endast taga sina härolder bland den lifliga och djerfva, men oerfarna ungdomen, hafva de lugnare och mera sansade reformvännerpa vant sig vid, att i de radikala principerna se ytterlighetens öfverdrift och tillämpningens omdjlihet samt de konservativa, att i dem se vansinnets paroxysmer eller ilskans utbrott. Följden häraf bar varit, alt radlikalismen oller grundsatsen af radikala reformer blifvit stämplad med ett slags förakt, som verkligen orältvist blifvit öfverflyttadt scän några fanatiska ifrare på principen sjelf. Litom oss först undersöka grunden till detta missförhållande, eller innehållet af de sorebråelser, som göras radikalismen, och sedermera dess sanna och verkliga våsende. Man förebrår radikalismen alt den är abstrakt, otillampningsbar och öfverdrifven. Besvarandet af dessa fragor beror naturligtvis på omfånget af den sser, som man gilver. begreppet radikalism och hvilka politiska grundsatser, som man subsumerar under denna princip. Vill man hålla sig till ordets etymologiska betydelse, så innebär den ingen annan betydelse, än principen af en fullkomlig relorm, al en hel och således ingen half reform — en reform , som går till roten, till sjellva grunden för ett missbruk, elt missförhållande i staten. Och sådan är äfven radikalismens verkliga och bistoriska betydelse, sådant dess förnuftiga och sanna begrepp. Vill man åter definiera den efter de bestämningar, som orättvisa misstydningar och oförtjenta antipatier gifvit densamma, så ar radikalismen ingenting annat, än den tanklösa indillningens bjoruepöke, grundsalsen af opraktiska och abstrakta förslager — med ett ord blott produkten af fantastiska drömmar och ideela skapelser, hvilka aldrig baft eller få någon gemenskap med den reala verld, som den äsyftar. Men detta är ej någon radikalism; ty den koncentrerar intet sina resormsordringar kring roten eller sjelfva orsaken till exis erande och saledes reala förhållanden, utan den svåfvar med sina sörslager inom santasiens omätliga rymd och liksom stjernskottet och meteoren utan gifven medelpunkt och utan nödvändigt vilkor för fortfarande existens och inre lif, just i följd af sin brist på soraultig och real sanning. Som sådan har man verkligen i sednare tider vant sig vid att förstå radikalismen och med eller mot sin vilja uppfattat den under detta falska och oriktiga begrepp. Derför ha så många skyggat tillbaka för hvarje sordraa från radikalismen, utan att förut gora sig reda för sornustigheten i principer eller för nödvändizheten af den totala reform, som begäres. Vilja vi ou uppfatta radikalismen under detta begrepp, så ligger det i sakens natur att den skall vara abstrakt, overkställbar och öfverdrifven. Uppfatta vi den åter i sin reala och historiska betydelse, eller i den betydelse, som radikalismen ursprungligen emottagit af sakens egen beskafsenhet och detifrän lånat sitt namn, så innebär den ingenting abstrakt, overkställbart eller öfverdrifret. Den fordrar blott, att der missbruk finnas, der missförhållanden i statens rättsformer existera, der institutioner genom förändrade tidslörballanden blifvit liflösa former och tryckande band på den fria sjellutvecklingen af menskliga rättstillständet, alt alla rättelser häri, alla reformer häraf böra gå till grunden, till roten al det onda, det oriktiga och felaktiga. Deruti ligger ingenting abstrakt, och kan väl den fordran, at totalt rätta ett misstag, ett missbruk eller ett fel sakna tillämplighet i menniskolifvet? Hur går det i sädant fall med kristendomen, hvars lära om menniskans förbättring är rent radikal? Och om radikalismen är kristendomens grundelement, måtte den väl också vara statens, ifall wHDA oo oo PP. og assn nm — A — — —s — C — 0