Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1847, sida 2

vo SPUHAETCT, UåÅSKCHIRBder, Vater, jloTeningar, gillen, bildniagscirklar, föreläsningar, 0. s. v. erinrade om att man kunde sa se folket vaket och i rörelse. I det afseendet räder en liflighet, som nästan kunde komma oss att svärja på, att Sveriges hulvudstad egde den gladaste, lyckligaste och verksammaste helölkaing i verlden; men beklagligen förverkligas icke denna förmodan, då man närmare betraktar just dessa sammanträffningar af samhällets intelligenser. Scenen har icke encast förblifvit stående på samma punkt af utveckling, som den länge varit, utan, om man får döma af ett och annat nytt ämne, som den upptagit, visat ett tillbakagående, bvilket till och med sträcker sig till föremålen för dess framställningar. Maskeraderna bafva, under en lyx, som ruinerar tillställarne, visat sig fullt ut lika mycket som förr oförenliga med publikens lynne, och beviltnat den brist på bumor och uppfianingssörmåga, som råder inom våra så kallade bättre klasser. Den moderna dansen har visserligen i några afseenden vunnit; den har återfört societetsdansen ifrån balett-ansträngningarne till de inskränktare anspråken på behag i rörelser och måtta i allekter; men det är ändock något, som fattas. Man frågar sig vid dess åskådande, om den är dömd att Jorblika osbilden af en tid, som icke ännu sormått att utbilda sin smak i fullkomligare former, utan nöjer sig med friheten att i oordnadt skick boppa omkring i alla väderstreck och åt alla sidor. Foreningarne, som syntes ämnade att spela en stor roll i vår sociala utveckling, hafva ännu föga svarat mot ändamålet. be hafva till en stor del åter räkat in i beroende af de samma hämmande krafter, som de troddes ämnade att bekämpa. Åkademierna af alla slag slå helt oförmärkt under sig ledningen och hvad de icke göra, det gör underdanigheten, aldra-odmjukheten, 0. s. v. Det samma är det med gillena, eirklarna? — ehuru det yttre icke så starkt antyder det — och föreläsningarne? Det är mähända orått att så döma på förband, men jag betviflar, att de komma att lyfta sig ölver medelmattans ståndpunkt. Imellertid bör man ej misströsta. Af allt detta mångsidiga åslande skall väl någonting utgi; och sedan de, som genom arfven lemna det så kallade Samhället garanlier, sålt stänga från sig dem, som icke så kunna garantera, i tvångsarbetshusen och cellerna, så skall väl en gång ett nyår se vårt gamla Sverige i sitt slor. Åtminstone får man ej klaga, att vår goda regering, under en tyst verksamhel, arbetar efter sin förmåga på det bättre. Konseljer hållas ofta och länge. Då man ej hör något deraf, och undrar derpå, så har man straxt i en tidning eller af en korrespondent till landsorten den försäkran: att den och den reformen redan är antagen; den och den prineipen hyllad; den och den förordningen redan föredragen, beslutad, ja under tryckning, fastän ingen diuore under hela den nya bokiryckerisocielelen eller typogrepbiska föreningen ännu rört ett finger för densmma. Så mycket lärer dock verkligen vara sälert, att sedan nåringsfrihelsfrågan blisvit så afgjord, alt man sjelf finner, buru troligt cet är, att den förfärliga pauperismen kommer att konserveras, så har man ganska välbetänlt skyndat sig att företaga fattigvårdsfrågan. Under tiden halla kommunerna, med sina atilsyningsmåne, jagt efter utsocknelallige, så att nan bör hoppas, att, då den nya förordningen träder i kralt, hvarje hjon är på stationen, Sedan återstär blott alt uppgora liqviderna för de så kallade ahemtransporterna, en lilen obetydlig vidräkning, men som med den samlrägt och välgörenbetsanda, som råder hos våra sockenforvaltningar, säkert lätt slites. Meu jig begriper nog, att allt, hvad jag nu vidrört, icke alls kan tillfredsställa förväntningarne. ag hör ifrån alla håll försäkras, att man i lela landet icke talar om annat, än reprosentatons-reformen, representations-komittöen! och att det är om den, som man vill hafva underrätelser. Också är Jag nog lycklig att kunna lemta en sådan, visserligen icke med den säkerhet, som offentligheten den. kringgångna KN9dt7P — åå