ras ego, förklarade, de, att de en natt, då de voro ute på siske i Östersjon, sågo en båt komma emot dem, uti hvilken salt en enda man, som rodde mycket ojemut. När han kom närmare upphörde han att ro och försökte att ropa om hjelp, men hans röst var mycket svag. De rodde bort till honom, stego i hans farkost och sågo honom vara sårad och aldeles betäckt med blod. Ehuru de togo honom i sin båt och, så godt det lät sig göra, förbundo honom, så dog han likväl under de grufligaste plågor redan efter tvenne timmars förlopp. Under dodskampen hade han ännu tackat dem för deras bemödanden till hans räddning och besvurit dem, vid allt hvad heligt är, alt sänka hans lik i hatvet, så alt det aldrig åter. kunde uppfiskas. För denna tjenst fingo de behålla hans kläder och allt hvad han bar på sig. Fiskarena hade troget uppfyllt hans sista vilja, afklädt liket och sedan insvept det i ett reservsegel. bundit en stor sten vid hufvudet och en annan vid fötterna, läst en bön derötver och derefler sänkt det. i djupet. Denna enkla och naturliga berättelse tillfredsställde ändå icke domrarne. De instämde de begge roddarne och frågade dem, om de igenkände klädespersedlarne. Efter en noga granskving förklarade roddarne, att kläderne voro den okände mannens, som de i sin båt fört till luststället. Alven vid hofvet anställda personer igenkände kläderna såsom varande v. Morsen tillhorige. Dessa särskildta vittnesutsagor ådagalade ovedersägligen, att den unge mannen njutit döden genom soldaternes skott. Fiskarena frigåfvos. Van Morsens död gjorde ett djupt intryck i Köpenhamn. Man kunde icke annat än prisa hans beundransvärda tystnad. Aldrig hade han genom sitt uppförande väckt den ringaste misstanka emot en furstinna, som för kärleken till honom uppoffrat sina heligaste pligter. Städse hade han på djupet af sitt hjerta förborgat denna lidelse, som mången annan af fåfänga skulle skrutil ölver, och. hans död hade, liksom hans lif, varit modig och hemlighetsfull. Prinsessan lemnade Köpenhamn och for till Rom, hvarest hon lefde indraget och blott umgicks med lärda och konstnärer. Hvar och en, som känt henne, låter hennes förträffliga hjerta och hennes älskvärdhet vederfaras full rättvisa. Hon dog först 1840. AT TT.