Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1847, sida 3

panhama, berättade han heta förloppet for pri insen. På kungens besallning nedsattes en domstol, men hvars sessioner och beslut länge förbletvo hemliga. När soldalerne, som skulle bevaka den delen af trädgården som låg ät sjön, komino till deras post. märkte de vid stranden en båt, i hvilken sutio svenne roddare, som tycktes vänta på någon. Sergennten frågade dem, hvarifrån de kowimo och huru den mannen hette, som de ditfört. De svarade alt de icke visste hvad han helte, att den obekante aldrig talade till dem, utan när han betalte dem den öfveranakoimna batiegan. Det förekom sergeanten misstänkt, alt de så sent befunno sig på det:a ställe, hvarlore han arresterade dem. sjön började att gå högt; bålkarlarne uppärogo sin farkost på stranden och följde soldaterna, som åter gomde sig vid tråädgårdemuren, såsom officeren belalt; blotten lemnades på post vid båten och fick befallning alt, så snart vaågol soresolle, ropa. — Prinsessan och van Morsen bade knappt förr intrådt i huset, an de hörde det klappa, på gårdsporten, hvilket mycket oroade dem. ÅÄngestlulle tyssnade de med största uppmärksamhet, och snart hörde de orden: Lås upp, i konungens nanami5 — Vi äro sörlorade! — ropade prinsessan. — Frukla ingenting, — svarade den unge mannen; — jag har kommit öfver sjön, ingen har sett mig eå in, och ingen skall eller se mig gå; — straxt försvann han ater. Vist sprang han öfver trädgårdsmuren och begaf sig, obemärkt af soldaterne, på en omväg till sin 2 2 bål. Han sprang så häftigt, alt han först på några få steas afstånd märkte posten vid densamma, Wer da 1 skrek denne, och spände hanen, När van Morsen såg alt det lades an på honom, drog han värjan och högg in på soldaten, som ropande på bjelp, sjönk till jorden. Utan att förlora tid, löste han bålen, grep årorna och aflägsnade sig skyndsamt från stranden,