Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1847, sida 1

TUmUÅBLö Fre MR INSÄNDT. Uti Gotheborgs ilandelsoch Sjösarts-tidning N:o 299 sinnes en artikel under rubriken: alnsåändt från Wermlando införd, hufvudsakligen rigtad emot Herr landsholdingen Oldewig och hans embetsmannaverksamhet. Hade denna artikel varit intagen uti nägon af provinsens tidningar; och den sålunda icke egenteligen hast nägon större publik att påräkna, än länets innevånare, så skulle någon vederläggning af densammä icke varit af behosfvet påkallad; ty dessa, nemligen länets innevånare, hafva under Herr landsböfdingens embetstid redan bunnit blilva fullt ölvertygade om den bumanilet, den opartiska rållrådighet och det rena nit, hvarmed Herr landshosdingen sökt främja allt, hvad hvad som till provinsens förkofran och välstånd kunnat leda; och hade då uti den insända artikeln endast skådat ett afundens och illvilljans försok att nedsmutsa, hvad den ej mägtat likna, eller bade tillochmed derunder möjligen kunnat upptäcka harmen hos någon uppbläst dryghet, hvilken Berr landsböfdingen vid något tillfälle möjligen kommit att förbise; men då nu artikeln blilvit producerad uti en annan tidning och för en publik, som icke känner förhällanderne i Wermland; så fordrar rättskänslan hos byar och en, som vill att begreppet rätt och sanning uti allt skall opartiskt tillämpas, att den obilligt anfallne, han må vara embetsman eller ej, bör försvaras, och hvarje sak framställas i sitt rätta ljus. Jag är icke nog optimist, för att tro, det administrationen inom Wermland, likalitet som inom något annat län, ännu skulle hafva upp; nått sin fullkomlighet, jag tror tvertom, att bär, liksom på alla andra ställen, ännu ganska myckel kan återstå att ordna och förbättra; samt att en anmärkning uti hvad dessa ämnen rörer, sramställd uti ett hossamt sprak och med tydlig assigt att upplysa och gagna, icke skulle blisva sörnärmande för någon, aldraminst för Herr landshosdingen Oldewiz; men då anmärkaren, såsom här, med illviljans förstoringsglas letar upp alla de brister, ban inom länet ansett sig kunna påfinna, och icke ensamt gör landshöfdingen för dem ansvarig, utan icke otydligen låter förstå, alt upphofvet till desamma borde sökas endast och allenast uti Herr landshöfdingeus personlighet. . Då mäste: vi högeligen protestera emot ett sädant domslut och förklara; att, om ock Herr landshöfding Oldewig icke i sina embetsåtgärder inlägger denna brutala myndighet, detta kossackiska gå på, som måhända Uti insändarens tanke är ett nödvändigt reqvisitum för en landshöfdings dugligbet, han dock; med det lugna och sansade alfvar, ban bitintills visat, vid sina åtgärder inom länet, skall hinna sitt mål lika säkert, och med visshet vida varaktigare. Här kunde jag sluta; men då det kunde synas såsom qvarstode de af insändaren gjorda anmärkningarne i sak, ännu alla ovederlagda, så