Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1847, sida 1

till ingenting tjenande aflats-sökande, vore ändamålslost. IlI Federågo Gonfalomzeri. Vi vilje elter en Schweitiisk tidning egna några minnesord at denne utmärkte Italienske frihelshjelte, som tidningarne sormåla nyligen hafva aflidit i Schweitz. En af de mest högsinta martyrer för lk(aliens frihet har pu utkämpat den svåra striden bär nere! Om huru många lidanden erinrar ej detta namn, Federigo Gonfalonieri! Inom Spielbergs dystra murar bar den hädangångne fatt dyrt plikta för sin glödande kärlek till det sköna landet, som genomskäres af Appeninerna, omslutes af Älperpå och hafvet, och tillika med så många andra bröder i olyckan, liksom han, martyrer för det kära sosterlandets frihet, utstätt alla de lidanden, som en af dem, Silvio Pellico från Saluzzo, så rörande skildrar i QMitt fångelse. Kejsar Frans efterskänkte i sin stora mildhet den lisdomde dödsstraffet; årslånga outsägliga qval fingo öfvertaga bodelns förrättning; de hafva väl med icke så få år förkortat den sköna kraftfulla mannens lifstid: i Grefve Federigo Gonfalonieri är född i Lombardiet och är en åttelagg af en bland Nilanos sornämsta och ädlaste slägter. När österrikiska hären år 1814 nårmade sig Lombardiets hufvuostad, hade grelve Federigo uppvuxit till en edig ung man; hvars redan modiga bröst svålde vid tankan på Italiens oafhängighet. Under dat att patrioterne från åren på Nittitalet (1794 —99) ibärdigt hollo sig till Frankrike och derifrån allena väntade välfärd och lycka, hade bildat sig en ny sekt af unga sosterlandsvånner, hvilka, med UHaliens oafbängighet till mål för sina sträfvanden, hvarken ville fördraga Fransmån eller Österrikare i Italien. Det var detta parti, som efter Napoleons störtande föranledde det tumult i Milano; hvilket påskyndade Fransmännens afresa. Man lät insöfva sig i den ljufva inbillningen, att Österrike skulle åtnöja sig med Fransmånnens lörjagande ur Italien och lemna det sköna rika landet åt silt öde. Denna inbillning var af kort varaktighet. Österrike bemåktizade sig ej allenast det gamla Lombardiet, utan det rofsade äfven åt sig Venedig, och från den restauration, som den heliga alliansen så skrymtaktigt sörkunnade, uteslöts denna gamla republik till förman för Österrikes kejsarhus. Men carbonariförbundet upplöste sig icke. Detta förbund, som hade sina anhängare i alla betydligare Italienska städer, sortsatte utav afbrott sin patriotiska verksamhet, med otålighet afbidande det ögonblick då man med hopp om framgång kunde resa sig till Italiens befrielse. Uv Milano lelde och verkade de mest ansedde och för frihetens beliga sak mest lifvade män af det aunga Italien a och bland desse räknade man den genom glansen afsin urgämla ätt, genom bildning, talanger, hogsinta tänkesätt och eldigt mod utmärkte unge grefve Federigo Gonsalonieri. Gonsalonieris hus var förenings. punkten för allt hvad som i Milano vär lysande och utmärkt genom hogsinthet, sosterlandskärlek, vetenskap och konst; Sållan kom en berömd skald eller konstnär till Milano, som icke besökte denna krets. Ur denna lysande krets, ur en lyckligt samiljlif, ur en älskad makas armar ryckte polisen grefve Federigo Gonlalonieri vid den tid, då Piemont och Neapel uppväckte så många glada förhoppningar i soslerlandsvännernas hjertan. Stort var antalet af dem, som i dessa olyckliga tider häktades öfverallt i hela Österrikiska Lombardiet, nästan idel män, som tillhörde adeln eller det lärda ståndet, dessutom skalder och konstnärer. Grefve Gonfalonieri dömdes till döden (1821). Men kejsaren sorvandlale al ogunst och nåded dödsstralset till lisstidssängelse ä fästningen Spielberg. Men innan ban aflordes till fästningen, skulle ban schavottera. Den man, som dyrkades af 2 —