— — — — och nya året). Gamla Det gamla året slutat har sitt lopp . Emellan vandringsmännen lust och smärta, Sin räkning det med verlden ren gjort opp Och gömmer endast minnet vid sitt hjerta. Det hoppet sagt god natt, hvars sed ju var Att mera sparsamt hålla, än att lofva, Drar slöjan för sit matta ögonpar Och går, som månen i sit moln, att sofva. Det nya år på samma thermes-stod, Ungdomligt blickar in i dar, som stunda, Blow hoppets smicker tror dess unga mod; Men allt hvad fruktan säger, ingalunda. I hjelterustning vill det träda fram, Ett hot från faran blott dess ifver stegrar; Det vill bland lagrar i olympiskt damt) Blott tälja sina dagar efter segrar. Men nu omkring stoden Sin kretsande dans De systrarne fyra Den leende Våren Med blommande krans I handen, i lekande Shalkaktig yra Och Sommarn med gyldene ÅL kring sin arm Val ung, men mer stadig Och icke så yster Vill njutning och fröjd, men Med alfvar ibland. Hon binder med armen Sin yrande syster. Dernast kommer Hösten Med afmalla steg, I handen en drufva Med fullmogna klasar, Och tanker på nytta, Samt åkrarnes teg, Och finner betänkligt Att ungdomen rasar. Sist Vintren så blek, och Så frusen den är, Med fingrar, som stelna, Och fötter, som vackla, En qvist , torr och vissnad, I handen den bär Och svanger i qvallen Sin sprakande fackla. Så tiden må sin gamla ringdans gå; Men Spbinxens hufvud, skådadt derinunder, Vet ensamt målet, som dess lopp skall nå, Och gåtan af de än ej födda stunder. Hvart nytändt år är endast ett fragment, Hur vidsträckt tanken ser dess panorama, Och hvarje år, som sig ifrån oss vandt, Ar blott en scen af ett oåndligt drama. ) Ofvanstående lilla skaldestycke, som vi icke förut sett tryckt i någon samling, eller tidning, har blilvit oss benaget meddeladtaf bistoriemålaren Hr Lilljedahl. Det har af den i sortid hådangångne, älsklige sängaren blisvit sörsattadt såsom en sorklaring öfver en af IIr Lilljedahl utförd tekning, föreställande en Therm (d. v. s. en nedat spetsig steu) å hvilken var afbildadt ett Janihufvud med dess dubbla ansigten, af hvilka det ena soreställdes åldrigt och till en del beslöjadt, det andra ungdomligt och obeslöjadt. Vid foten af thermen hvilade en sphinx (en symbol af det fördolda) och omkring stoden uppfördes en ringdans af de fyra årstiderna, under bilder af till antalet lika mänga qvinliga figurer, med sina vanliga attributer. Red:s anmärkn. ) Detta uttryck har afseende på den sand, hvar